Plötsligt fick jag en idé...

Känns som jag träffade en kompis häromdagen. Han heter MusOlle och är egentligen en död och begraven man. Men om jag inte har helt fel så spatserar han runt på sitt museum där i Ytterån i Jämtland och håller koll på sina tusentals knappar och stenar. Han samlade allt allt han hittade och kom över och 1911 öppnade han sitt museum. Fantastiskt välordnat allt på sin speciella plats.
Jo kanske man skulle sortera upp sina grejer  och fixa till ett litet museum.

En liten, liten del av Mu-Olles samling


Del av Elisabeths samling

Urgammal bandväv. Jag har två stycken i min ägo.




Kombinationen är väl fin.




Blommor och blader göra mig så glader.




Roliga keramikgrejer. Vas och lergökar som man blir glad av.  Batteriet går ton i ton med sockerskålen...





Sockerskålar





Gamla böcker som den här bibeln.

Galleri mellan mellan den fagra byn Lomsjö och den vackra byn Lavsjö i Västerbottens inland

Man kan åka på Åselemarknad varje sommar men man kan också variera detta med lite andra kulturella utflykter och slå två flugor på en smäll eller tre..

Det fina utegalleriet är bara ca 5000år gammalt men syns fortfarande på den magnifika hällen vid Storberget väster om Åsele. Man åker ca två mil efter väg 92 mot Dorotea. Svänger vänster mot Lomsjö. Kör förbi byn och kör sisådär 14km till en korsning mot vä där det står hällmålning. 3-4km. Skylt vid vägen mot vä. Vandra ca 300-400m och då står man vid den mäktiga platsen med hällmålningar av älgar. För den oinvigde kan det vara svårt att se att det är älgar, för färgen har försvunnit på vissa partier. Troligen målade man för att få jaktlycka. Älgen var nog ett heligt djur som stod i nära kontakt med det gudomliga, något som vi tolkar med våra nutida funderingar, tankar och erfarenheter. En bit från hällen finns fångstgropar och bortom dessa en sjö.





Här ser man älgens huvud och öron och framdelen av kroppen och frambenen. Ålgen vandrar mot höger på hällen.



Älgen som går nedanför går åt andra hållet.



Väldiga överhäng och långa hällar finns nära den stora klippan.
Vilket häftigt landskap.




Älgarna är målade med rödockra. En färg som bestått i tusentals år. Den liknar Falu rödfärg. Man gjorde färgen genom att blanda järnoxid som man hittade på olika ställen i naturen, ungefär som järnsslammat vatten. Man bearbetade det och brände det över eld så det blev blodrött. Sedan blandades pulvret med djurfett, björnfett, urin eller blod och blev då en kraftig färg. Rödockran var mycket speciell och användes också vid viktiga cermonier som vid begravningar. Kanske målade man även med andra färger men det var bara den röda färgen som blev bestående. Vi vet inget om det, men vi vet att de här bilderna finns över hela världen men då med de djur som människorna på de platserna vördade och såg som speciella.

Stubbar är också levande, känns det som ibland.



En DÅRSKAPENS ARKITEKTUR mot HÖGFÄRDSKULTUR, det vill inte säga lite det....



Utflykt i juli 2010. I Holmfors inte långt från Nyåker och Olofsfors ligger denna speciella plats som skapats av en man som heter Roger. Han verkar vara en lågmäld person med mycket fantasi och kreativitet. Nu vill han börja med ståltrådspoesi. Spännande värre!
Måntro om man vågar sig upp  på utkiksplatsen?




Många ugglor såg vi i stubbriket...




Ser man på, ett kvinnofolk finns det på går den iallafall....




Omgiven av stubbar i alla olika skepnader, undrar hur det skulle vara att gå där i mörker med en lyckta...





Ja bättre än så här kan det väl inte sägas....Fast ibland blåser det omkull eller tom huggs ner. Men trädet kan förstås inte vandra iväg ändå.

Ödehus på hemlig ort



Lager på lager av gamla tapeter.

Någon kanske känner igen sig, men mest troligt är det bortglömt. Här ligger huset fridfullt, långt bortom dagens sus och brus.
Bara fågelsången stör oss i tystnaden.


Hur smakade det nymalda nykokade kaffet i denna blommiga kopp?

Lapptorpet på Västergidsjömon







Skriver mera om historien bakom Lapptorpet senare.

Synd att jag inte har med en bild av det finaste som finns här högt uppe på molandet. Det är en tjärn som ligger en bit från gårdarna. Så fint så fint....Kanske kommer det en bild senare i sommar...

Torpet Å inte långt från Locksta

Ett så vackert läge det här lilla torpstället har. Högt beläget, öppet med stora stenar runt om på markerna. En man som hette Måns Ersson upptog det här torpet 1781. Många är nybyggarna som bott med familjerna på torpet. Sist bodde en man som hette Nils Lindberg där. 1936 flyttade Lindberg till Å. Stugan är sliten. Liksom i många andra ödetorp är grävlingen den enda som bor där nu. En lagård finns också kvar på gårdstunet.





k




Minnen från en svunnen tid


"Nya" ödehus

Öde hus, är de ödehus eller inte? Så länge de står kvar och någon intresserar sig för dess glansdagar, dess nergång och fall, så är de kanske inte helt öde. Ödehusens öde ligger i händerna på kloka själar, om de lagt på plåttak eller inte.
Nya ödehus betyder att det är nytt i förhållande till de tidigare. Ja det här blev minsann kryptiskt...

KALLETORPET

Ligger vid lilla sjön Trehörningen i Norra Björna.




Döljt i skira slöjor, men man ser trivsamhet..



Naturen tar tillbaka...



1941. 69 år sedan någon bläddrade i den här Stockholmstidningen...

Skriver mera sedan om människorna som byggde och bodde här...

Leding-skomakarstugan


I skomakar Edholm lilla stuga var det tapetserat med tidningar (1924 verkar annonserna vara ifrån) men under tidningarna gömde sig fina väggmålningar.







Stugan är riven sedan några år tillbaka. Jag är glad att jag hann dokumntera lite från detta fina kulturarv.

Ödehusen



Längst uppe i byn Lillögda ligger den här stugan. Ja förresten kanske den inte finns kvar. Ett säkert skydd för dessa ödestugor är att någon lagt ett plåttak på stugan. Här är det gammaldags med nävertak och stavagran. Det håller länge men inte i evighet.
Jag var där och sökte efter stugan där min farfar Arvid med syster, mor och mor och farföräldrar bodde. Kanske var det här. Det var i början av 1900talet.



Tapetserat med tidningar.



En hylla med mediciner.

Man ödmjukhet inför de liv som levts inom dessa väggar.




Fästmän uppvaktade...




Förr i världen var det vanligt att fästmännen kom med fästmansgåvor till sin tillkommande och då kunde det bli till att snida ett vackert spinnrockshuvud som det här. Iallafall skulle det vara något som han tillverkat tex ett utsirat skrin. Senare blev det en fin köpesschal om han gav den efter bröllopet kallades den "ongmorsschal". Den unga kvinnan skulle förstås inte vara sämre så hon gav bort strumpeband till sin käraste. Det här och mycket mera kan man läsa under Folkminnen på orten Björna på Västernorrlands länsmuseum på Murberget. Svärmor hade nog löst det här fina rockhuvudet på någon auktion i trakten. Själv har jag ett mycket enkelt rockhuvud som är som en rak kantig pinne med hack på. Och inte fick jag den som fästmansgåva. De traditionerna hör hemma i en svunnen tid.

Jag äger en vacker renässansmålning...

Upptäckte nyss att jag i min ägo har en vacker tavla, ja vem kan konstnären vara. Kanske en Rembrant....
Se själva.



Ja Teresa är faktiskt vackrare än den finaste Rembrant målning. Gulljänta!

Tillbakablickar till barndomen

Jag har tidigare berättat om att jag försöker få ordning i mina papper och böcker. Det kanske kan ge en lite förståelse för hur mycket som finns när jag har skrivböcker från 1958 kvar. Häromkvällen låg jag och läste några uppsatser och tänk så många minnen som ploppade upp. Jag har fotat av några gobitar som är lite roliga.



Javisst, redan på den tiden visste jag att jag ville jobba med barn. För säkerhets skull skaffade jag (vi) 5 egna om det inte skulle bli så att jag fick något jobb med barn. Det visader sig dock att den osäkerheten var obefogad. Det blev både syskon, småkusiner, många dagbarn och sedan förskolebarn och faktiskt snart även barnbarn. Så bra man har det minsann!



Här är det flickorna i klass två i Nylidens skola som är hos tandläkaren. Det är Barbro Strandberg, Hillevi, jag och Ulla Moström. I uppsatsen har jag utförligt beskrivit hur det luktade tandläkare vem som skrek mest. Alltså Hillevi fixk dra en tand så då förstår ni....
Riktigt spännande berättelser!

Världens bästa tid är nu...

Den här bilderma representerar verkligen den vardag som jag befinner mig i just nu. Utelivet har börjat. Barnen på förskolan experimenterar leker med allt material som kommer upp ur snön. Idag har jag blivit bjuden på världens godaste varmkorv dvs en träpinne grillad på en av barnen byggd grill. Brödet bestod två bitar tallbark.



Trägungan så nära marken att man inte slår sig om man trillar av.



Nu tappar vi björksav. Vi frågar förstås björken om lov först.




Stenar med symboler kan bli en saga, kanske Bockarna Bruse.



Lite bullar och kakor måste man ha. Sisådar 20-40 stycken.



Ett vackert bygge, ett stängsel som blir en viktig del i en lek.



Och överalltihopa lyser Moder Sol...

Insnöad på gamla bilder


Farbror Axel och faster Sanny med två av barnen.

En stor del av Norrforsbyn samlad. Mamma Greta tvåa från vänster och bredvid står glada gammelfarmor, sedan moster Britt, moster Lisbeth, Stina? Sittande farbror Axel,  i mitten den snygge mannen "Vännen Dan" som mamma kallar honom han var en kusin, Thure...Tiden kan vara i slutet av 40talet?

Skidutflykt. Det ser ut som mostrarna och OA

Moster Malin med kusinerna och så jag och lillebrorsan i Nordanås, omkring 1954.


Vackra mormor Selma och jag tror det kan vara systern Freja.

Busmaja och några gamla vinterbilder



Maja vår yngsta tik är en riktig "bära omkring hund". Hon bär omkring på allt från mobiler till glödlampor. Det hon helst bär på är min nattskjorta. Den älskar hon och ibland snavar hon på den när hon springer utför trappan till nedervåningen. Det är väl labradoren i henne som visar sig. Freja hennes mamma är ju en typisk Springer spaniel typ till hund. Hon jagar tom kråkor som flyger högt upp i luften. Freja är aldrig orolig att vi ska försvinna det är däremot Maja hon håller sig alltid i närheten av oss och kommer direkt när jag visslar i visselpipan. Det är otroligt att två hundar kan vara så olika som är uppvuxna i samma familj. Men det är väl som med barn. Man förundras ju även då hur olika syskon kan bli. Och tur är väl det. Så tråkigt det skulle bli annars.Här kommer en gammal bild med hund .Hemma hos mormor och morfar fanns det endast två olika hundraser och det var gråhund eller lapphund. På  bilden är det mor Greta hemma i Norrfors Fredrika med hunden som kunde heta Senta eller något liknande.

.



Här är en vinterbild från Borgsjö, Åsele. Året kan vara 1952. Barnet som styr sparken är jag själv. Mamma fotade med sin gamla lådkamera som fungerade ända tills jag fick en modern Kodak instamatik kamera på mitten av sextiotalet någon gång. Ja tiden går...


Till minnet av en sköldpaddskatt



Att vara en sköldpaddskatt är något väldigt speciellt. Ingen sätter sig på en sköldpaddskatt. Kurran var en 17 årig sådan. Sin första kull kattungar fick hon när hon var sisådär 2-3 år. En av dessa finns fortfarande kvar i huset. han heter Gandalf och måste då vara 14-15 år. När Kurran var ca 4 år blev hon överkörd en kall vinterkväll ungefär som det är nu. Hon försvann under en vecka och vi trodde förstås att hon låg död under någon lagård. Jag var ute och ropade och gick efter vägen där hon försvann och efter en vecka hörde jag ett svagt jamande efter mig på vägen. Då kom hon släpande efter mig. Ett par veckor låg hon i en fotölj i vårt vardagsrum. Hon blev serverad mat där och blev utburen flera gånger varje dag. Snart hade hon kryat på sig och var fit for fight igen. Kurran var bestämd och regerade över alla djur här hemma. Kattungar vaktade hon med sitt liv vare sig det var hennes egna eller sin dotters. Hon fick två kullar till. Den sista när hon var 12 år. Av den kullen har vi Kakan och Mu kvar. Under Kurrans sista år blev hon blind, hon kunde inte heller sluta kurra/spinna. Hon spann sig till livet och ända till hon dog. Ja hon var verkligen en personlighet. När hon knappt orkade gå över golvet var vi tvungna att  bestämma att hon måste till veterinären. Det ett bra beslut och vi blev väl omhändertagna. Till våren blir hon begravd bakom huset bredvid de andra kattorna som lämnat jordelivet för katthimlen.




Semestertripp till ett vintrigt Västerbotten



Utsikt från hotellet på 13:e våningen

Andra helgen i rad i Umeå. Börjar kännas bekant. Vi bodde på Ålidhem i ungdomen, första riktiga lägenheten en 2 1/2:a. Tänk så stan har förändrats, så utbredd bebyggelsen blivit. Och inte kan man köra de vägar man vande sig att köra på den tiden heller. Enda vägen och plats som är sig lik är vägen över Berghem mot Sävargården och Gammlia, men bara en bit sedan måste man vika av så man kommer inte ner till järnvägsviadukten som man gjorde förr. Här cyklade vi en hel del för vi hade bästa kompisarna på Haga på Utmarksvägen. Annars tyckte jag inte det var så hemskt långt att promenera med barnvagnen från Mariehem dit vi flyttade senare, till Haga.
Den här helgen var lite speciell eftersom maken fyllde jämt. Vi mådde bara gott de här dagarna. Fest får vi ta senare när det blir lite varmare i luften. Jag försökte bjuda födelsedagsbarnet på tårta och kaffe på konditori men det gick inte så bra för han ville bara ha en bulle." Du vet ju att jag inte är så förtjust i tårta" var hans komentar.
Nåja jag fick iallafall bjuda på ett glas champagne och säga grattis!

Bröllop

Många fascineras av brudpar på bild. Så också jag. Det mest faschinerande finns inte kvar på bild men i mitt minne. det var ett otroligt vackert brudpar, jag tror från Dalarna någonstans för paret hade så fantastiskt vackra kläder. Det var i tidningen Land jag såg detta par.  Nästa bild var så ledsam och tragisk. Då låg denna vackra brud i samma klädsel i en kista. Kvinnan dog strax efter vigsel och blev begravd i sin brudutstyrsel.
Denna bild är troligen några av mina avlägsna släktingar.  Man kan fundera hur giftemålet blev till. Troligen hade kvinnan blivit änka och en yngre man i släkten gifte sig med den då ganska förmögna kvinnan..
kanske var det så, kanske inte...

Det är två brudpar Mannen i mitten har gift sig med kvinnan på sin högra sida, den äldre kvinnan gifte sig med mannen på sin vänstra sida
Tre av kvinnorna ser ut att ha varit systrar. Männen och kvinnan längst upp till vänster ser ut som om de var syskon.  Men ju mer man tittar på bilden desto mer frågande blir man...

God fortsättning kära vänner

Idag har jag varit hos min lilla mamma och botaniserat bland gamla kort. Intressant och roligt när hon berättar

om hur det var förr i världen  
.
Mamma Greta med första syskonbarnet  Kennet. Det var nog något alldeles speciellt. Jag är inte säker på vilket år han föddes man det kan vara 1946.


Mamma och några av hennes systrar. Mamma Greta är hon med flätorna. Sen i storleksordning. Elsa, Malin, Britt, Lisbeth och lilla Inger. Småsyskonen Gunilla och JanOlof var nog inte födda eller så var de för små för att vara med på bild.


Här sitter modern på den sk Vitterstenen som sprängdes bort.


Morsan i Fatmomakke



Hur smart är det att spränga bort vitterstenar

Lappstenen

Blocket på bilden kallas för Lappstenen och ligger mellan Studsviken och Remmarn efter den gamla vägen vid Flärkån. Det sägs att stenen fått sitt namn efter att en Lappman  färdades vägen fram för länge sedan och av någon anledning skadade sig eller på annant sätt blev kvar vid stenen och hittades död under detta överhäng. En
tragisk historia måste man säga.

Min mamma har berättat att det fanns en stor Vittersten på vägen upp till hennes födelseby Norrfors, norr om Fredrika och Lögda i Västerbotten. Vägen upp till byn är väldigt kurvig och ovanligt utför eller uppför, ha ha beroende åt vilket håll man far... När mamma var ung satte man ihop sparkarna och körde i full fart utför berget. Då fanns det förstås inga bilar och hästarna körde man väl på hästvägar i skogen.
Hur som helst så när man byggde om och skulle bredda vägen så var det nån som bestämde att man skulle spränga bort det stora blocket. Troligen var det inte någon bybo utan någon "väg-gubbe", och hur det gick för de eller den som tog beslutet det förtäljer inte historien. Byborna levde då lyckliga i alla sina dagar.
Jag ska titta i mammas album om det finns någon bild på Vitterstenen. Jag tycker mig ha sett en sån där flera undomar hade klättrat upp på.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0