lisaamting

Freja. Hon har vackra bruna ögon inte gula som på bilden

Maja

Mest tycker hundarna om att bada. Förra sommaren var ju Maja bara en liten valp och då var hon lite försiktig med badningen. men nu finns det ingen hejd på denna lilla hundfröken. Hon simmar både snabbare och är mera ihärdig i vattnet än sin mamma. Jo vad är det mera dessa damer tycker om.  Mat så klart. Nästan vad som helt går ner. Bananer är älsklingsfrukten. Favoritsysselsättning nummer 3 är bilåkning. När de anar att något sånt är på gång släpper de oss inte en sekund. Konstigt nog så vet de om när vi ska till jobbet då bryr de sig inte om att vakta oss. En av våra katter är en gammal blind kattfröken. Kurran heter hon. Hundarna är så försiktiga med denna katt, de verkar veta att hon inte ser. Visst är det märkligt med djur, vilken instinkt eller är det klokhet?

En dag i förra veckan åkte vi med förskolans barn till Lilla Lugnet, stugan jag lånar ibland av en god vän.
Vi hade det så mysigt. Vi åt lunch vid stranden lekte och strulade runt i sanden.
Glad är jag att Lugnets ägarinna har en hel del år kvar på arrendet, då finns ju möjligheten att besöka stugan många gånger i  framtiden.

För några veckor sedan vandrade jag och väninnan likaså kollegan Eva och letade reda på Sjul- Jons restaurerade kåta inte långt från Locksta by i Björna socken. Området hade averkats så det var inte så lätt att hitta rätt. Allt blir så förändrat när träden är borta. Vi visste att bäcken låg helt nära kåtan så vi sökte oss dit. Några träd låg över spången till området/kullen där kåtan står. Glada såg vi då kullen och kåtan. Det var annat det än när vi kryssade i tätsnåret en bit därifrån en halvtimma tidigare. Mitt hårband hänger väl fortfarande i buskarna där. Jag blev faktiskt glatt överraskad av kåtans skick. Jag hade hört att den var så gott som raserad av tidens tand. Ni vet att sådana här byggnader måste användas regelbundet, då menar jag eldas i så att de impregneras och håller bättre.
Historien berättas av kåtans väggar, ja inte bokstavligt men känslan gör sig påmind.
Hit flyttade familjen Sjul Jonsson varje vinter. Man bodde här från november/december till Tiburtiusdagen den 14/4. Flyttvägen var ca 40mil lång. Familjen kom från Daunefjäll över Offerskalet över Girissjön, Galpie (Dalasjö), Dervettslattie Torvsjö över  Åsele mot Locksta. Vintern 1902 föddes Lisa Stinnerbom i kåtan. Hon blev nomadlärarinna och var en stor berätterska om den samiska kulturen. På 1920-talet var de sista boende samerna i kåtan. Sjul Jon hade en farbror i Locksta som hette Kristoffer Jonsson "Kershtops Jon". Han getade åt bönderna i byn och det var han som började bygga kåtan åt familjen Sjul Jons. Lisas mamma hette Anna Margareta.
Så lyder i korta drag berättelsen om familjen Sjul Jons.
Restaureringen av kåtan skedde sommaren 1984. Kåtan symboliserar den sydsamiska flyttningsvägen och det gamla ekologiska levnadssättet. Det påminner också om att inte glömma dagens levande renskötsel i området.  Ett tufft liv även idag med andra svårigheter som förändringar i de naturliga förutsättningarna för bete osv.



Grytkedjan kommer faktiskt från en raserad kåta i Vilhelmina fjällvärld.

Samisk kultplats

På söndag bär det av till Rosenkvartslandet och kultplatsen på Basteberget. Flera personer har frågat efter att få komma till platserna få med sig någon vägvisare så det ska bara bli trevligt att det äntligen blir av. jag har ju dessutom skrivit Buppsatsen om kvartsverkstaden nu så   jag tar väl med några ex. Jag har skrivit till länsstyrelsen i Vbotten för att göra dem uppmärksamma på att en skylt bör sättas upp om att det är ett kulturminne som bör vårdas. Är annars rädd att lycksökare dras till platsen. Iallafall bör de få tänka till lite när de läser skylten. Vi vill ju inte att allt kvartsmaterial bärs bort därifrån
Jag glömmer aldrig när vi satt uppe på Basteberget i normalt soligt väder  och inom 5 min kom ett mörkt moln och världens hagelskur. Rätt otroligt när man såg att skoskaften fylldes med kall snö och på några minuter sken solen igen.

Utsikt mot sjön

Under mina arkeologivandringar runt sjöar och berg träffar man ibland på ställen som är helt betagande. Jag kan ju inte neka till att molandet ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag är uppvuxen i Aspsele, bara tallskog och moar, jag jobbar i Långviksmon bara tallskog och moar. Där man söker stenålder och samiska lämningar ligger oftast också på dessa platser. Hur som helst har jag under flera års tid vandrat förbi en llten stuga på en väldigt fin plats. För varje år har jag tänkt, År det ingen som brukar vara i stugan? Oftast kan man se om folk brukar vara på en plats. En vant öga ser ganska snart om stigar används osv. När jag i år kom fram till lilla stugan tänkte jag , "nej nu sjutton ska jag ta reda på vem som äger den". Nästa dag sattes igång operation "söka efter ägare". Jag ringde säkert tio peroner som hänvisade mig vidare. Till slut hade jag ett namn. Jag slog upp namnet i tel.katalogen och ringde.
-Hej sa jag, jag heter.... inte är det du som har en liten stuga på vägen mot Lägsta.
-Jo sa hon det är jag.
-Inte skulle det kunna vara så att du skulle vilja hyra ut den.
-Jovisst , det går så bra så, sa hon.
-Är det sant sa jag.
.Jo men vi är ändå aldrig där sa hon.
Himlarns vad glad jag blev.
-Får jag hyra den från idag sa jag.
-Jodå det går bra sa hon.
Vilken höjdare, vilken vänlig människa. Maken hämtade nyckeln och vi åkte dit på eftermiddan. Sedan har vi varit där i helgen. Jag kallar stugan för "Lilla Lugnet". Det ser inte mycket ut för världen. Ett rum, ingen el eller vatten. Men lugnet och trivsamt, mera kräver man inte när man bara rår sig själv och barnen är stora. Humdarna har badat och badat... Hoppas det blir en riktigt fin höst....
Badhundarna Freja och Maja

 

Många semesterveckor har jag haft men visst är det konstigt, det känns ändå alltid för kort. men ändå vet man att det kommer att kännas skönt efter någon dag på jobbet. Man kommer in i de rätta rutinerna, får busa med barnen och kollegorna igen. Starta upp med nya tag, nya ideér och så den härliga hösten. Förhoppningsvis kommer det att bli mycket blåbär och Karl-Johansvampar. Barnen brukar äta säkert flera dl blåbär var varje dag. Och att få plocka de knubbiga Kallesvamparna.