lisaamting

Man kan ju bli snöblind, men igår blev jag rökblind. Bilden ovan är inte från kåtan på torget men ungefär så kändes det. det sägs ju också att röken far på en av vissa anledningar men i mitt fall är det helt oförskyllt. Troligen har vi öppningen mot fel håll varje år. Det är klart att vi måste ha öppningen så att folk ser den och vill komma in men man ska ju inte bli rökförgiftad. Flera gånger öppnade jag upp på baksidan vid påssjo för att få drag men "snälla" människor stängde hela tiden öppningen . Troligen trodde dom att det var därför det blev rökigt. Röken far iallafall på mig så mina ögon är som blodsprängda äggvitor idag. Förhoppningsvis bättre i morgon. Annars var allt lyckat. osten brödet  kaffet och buljongen. Mycket mycket trevligt att träffa och prata med alla människor som kommer in. Det var en ung kvinna som kom in och berättade att hon helst nyligen fått reda på att hon hade en samisk far. Hon hade varitfosterhemsplacerad sedan hon var barn men nu hade hon fått reda på lite om sin pappas släkt. Hon hade tom ett av sina namn från sin farmor, Marit. Nu ville hon lära känna sitt samiska ursprung.  Ja tänk så det kan bli.

Idag har jag handlat mjöl, jäst , 5 liter mjölk  och ostlöpe. Jag tror faktiskt inte jag behöver mera till att baka lite glödkakor och göra lite kaffeost. Vi måste alltid förbereda och ha brödkakor färdiga inför marknadsdagen på lördag på torget i Övik eller Orrestaare som staden heter den dagen. Det är det gamla sydsamiska namnet på Örnsköldsvik, "Den nya staden". Under marknadsdagen brukar det vara försälning av kött, renskinn, smycken hemslöjd. Det brukar vara trevligt och gemytligt och vi har alltid stamgäster i kåtan. Kaffepannan puttrar och Leif brukar ha renbuljongen rykande varm.
Birgitta och jag brukar baka i kåtan men det räcker inte utan vi måste alltid ha extra kakor när vi får besök.
Nyss fick vi veta att Christer Westerdahls nya bok om samer i Nolaskogs kommit ut. jag kommer inte ihåg titeln men ska ta reda på det. Förhoppningsvis kan han komma han komma och berätta om sin bok nästa år på marknadsdagen.
Annars har vi härliga bitande vinterdagar just nu.  Och solen, den livgivande solen, vad mera kan man begära....

Idag skulle jag till församlingshemmet för att sjunga i Björnagospel. Mycket snö var det när jag skulle åka, men va fasen det är vi väl vana vid. Jag tycket att det slängde och sladdade ovanligt mycket men jag hade annat att tänka på. Uppför backen från Gottnevägskälet gick bilen så sakta så sakta men jag bara körde på. Utför storkroken fick jag smyga fram för bilen bara slängde fram och tillbaka. Till slut var jag framme, och glad i hågen var jag redo för ett Guds ord.
När familjegudstjänsten var slut skulle jag köra hem igen. Oj då, jag kunde knappt backa än värre var det att  köra framåt. Men skam den som ger sig, jag kämpade mig fram till macken. Väl där ringde jag Lars. "Nu får du komma och köra min bil hem, jag kör inte en meter till." Han kom och hoppade in i bilen och skulle köra. "Men snälla du den här bilen går ju inte köra så här, ser du inte att ett bakdäck står still, det har fryst fast". Ops, jo bevisligen gick bilen att köra jag hade ju kört från Leding till Björna och sen från Församlingshemmet till macken. Han skakade på huvet. Nu står bilen på tining i ett varmt garage. Hoppas den är tinad till i morgon bitti för jag öppnar på förskolan då.

Ja vi är olika vi människor. Prästen illustrerade det så fint idag med att tända olika sorters ljus. Snea ljus, kantiga ljus, korta, långa, färgade ljus, geleljus osv. Jag är nog ett  kort litet krumelurljus. Vi är alla olika men vi är alla värdefulla ljus för varandra här i världen

Till helgen är det marknad i Jokkmokk. Vi ska inte åka dit i år, tror jag. Har igår fått veta att man kan åka tåg från Trehörningsjö och då blir man ju verkligen sugen på att åka iväg. I vanliga fall brukar vi åka buss. Det tar lite tid för då måste man göra så oväsentliga saker som att ha fikastopp och äta middag på något värdshus på vägen hem. Med tåg skulle det bli raka spåret. Man förstår att det varit en mötesplats under många hundra år. Här säljs det inte så mycket skrot utan det mesta håller hög klass och så har man sina favoritförsäljare. Museét Ajtte går inte av för hackor. Här finns det så otroligt mycket att titta på.
Oki doki!
Men nästa år kan det bli en tågresa eller hur?

Jag var och skulle klippa mitt hår lite grann. Men va fasen tänkte jag, det är ju så flygigt på vintern och underhåret tovar sig. "Ta det jäms med axlarna" sa jag innan jag hade hunnit tänka klart. "Är du säker ?" säger hårfrissan. "Ja om man kan vara säker på något så är det väl att håret kommer att växa ut, eller hur" sa jag. "Jovisst"sa hon, "så är det ju."
Sagt och gjort, nu är jag ganska korthårig. Det känns främst lätt och så tjockt och en aning lockigt-
"Vill du behålla håret?" sa hon. "Nej tack sa jag. Jag har haft det så länge så det räcker nu."

Så gick det till häromdagen när jag gjorde något annorlunda.
Känner mig rätt nöjd faktiskt. Och stegen känns lite lättare med ens.