lisaamting

Jag har skrivit en del  om mina förfäder. Kanske kan det vara av intresse, för mina förfäder  skulle kunna vara vilka av våra förfäder som helst. Jag tror vi mår bra av att tänka på våra förfäder, hur de levde,vilka människor de skulle tänkas kunna vara. Ofta var de företagsamma, humorisktiska, intelligenta, uppfinningsrika människor, riktiga överlevare.

Ett möte mellan två kulturer i kärlekens tecken! BRYNGEL och LISA

De första nybyggarna i Lögda by.

 

Man får gå 7 släktled bakåt i tiden från mig räknat och hamnar då på 1700-talet.

Det handlar om samepojken Bryngel Larsson och nybyggarflickan Lisa Finn-Pålsdotter.

Bryngel tillhörde den samiska Bryngelsläkten från Lillbryngelslandet

och Lisa, Finn-Pålssläkten från Bredträsk.

Två nybyggarsläkter som flätades ihop fick många barn och därmed också många ättlingar.

Dessa släkter är betydelsefulla också på det sättet att de kom att bli anfäder och anmödrar inte bara till mig utan till en en mängd människor som har sina anor i södra Västerbotten och Norra Ångermanland.

Bryngelsläkten är unika också därför att de är pionjärer. De är de första samiska generationen som blev nybyggare

 

Som släktforskare tycker man att det är spännande och intressant med släktforskning, men man får också en djupare insikt och det är att man är en del av ett större sammanhang, att man själv är en  viktig länk i en lång, lång kedja.

Att kunna blicka bakåt i tiden och kunna knyta ihop alla sina trådar gör att man kan föra denna tradition vidare, att berätta om våra förfäder.

Idag  tar vi oss inte ofta tid till eftertanke eller att reflektera över vårt ursprung

Att söka sina rötter och att finna sina rötter är att hitta en del av sin identitet.

Varje människa är sin egen unika historia och det gäller ju också våra förfäder.

När jag släktforskat har jag fått möta många spännande människor. Vissa har gjort mera intryck än andra.

 

Jag kan ju också tilläggas att i flera generationer före mig har man inte velat kännas vid den samiska delen av sitt ursprung.

 

Jag kan känna att en dag som den här när våra samiska vänner lyfter fram sin alldeles egna kultur gör att vi som har ett i grunden både samiskt och svenskt ursprung får kraft och mod att erkänna även denna delen av identiteten.

 

Ni ska få en liten bakgrund till Bryngels och Lisas hemvist.

 

       Lögdalandet eller Lillbryngelslandet låg i området runt Lögeälv, eller Lögdån som den heter här uppe. Det ingick i Åsele lappmark som på den här tiden sträckte sig från Remmarn i syd ost till norska gränsen vid Vapstälven i nordväst. Det var ett väldigt stort område och innefattade nuvarande Åsele, Fredrika, Dorotea och Vilhelmina.

På detta stora område fanns sk. lappskatteland.

 

       Vad är då ett lappskatteland?

Det är ett område som innehades av en same en sk. skattelapp som ensam ägde rätten till bete, jakt och fiske. Det var ung. 3 - 5 mil i diameter.

För detta land betalade samerna lappskatt som långt tillbaka i tiden betalades i skinn, torrfisk.

 

·       Före 1700-talet var samerna oinskränkta härskare i Åsele lappmark.

1715 uppges att det bodde 69 samefamiljer och 9 nybyggare i detta stora område.

 

Runt Lögdträsket och Viskasjön som det hette på den tiden fanns bara samer och inte förrän 1762 fanns nybyggare i detta område. Dessa samer bodde på ett lappskatteland.

Det var på ett Lögdalappskatteland som en av huvudpersonerna i min berättelse föddes. Lögdalappskatteland eller Lillbryngelslandet var ett ganska stort område som sträckte norr om Lögdträsket  och en bra bit norrut.

3 andra lappskatteland låg grannar till detta och det var Launaträsklandet norr om Tallsjö,  Alskalandet omkring Lövås, Nordanås och Viskalandet runt Viskasjön det som i dag är Fredrika.

 

 

 

Bryngel föddes 1736 i en kåta på Lögda lappskatteland. Han var äldst av 6 barn till lappmannen Lars Bryngelsson och hans hustru Kristina Persdotter. Troligen kom fadern från Nästansjö i Vilhelmina.

 

 

Det berättas att föräldrarna var förmögna och ägde inte mindre än 9 renvallar, en renvall var en inhägnad dit man tog renarna och mjölkade dem. På varje renvall fanns bodar med matförråd uppsatta. Man flyttade mellan dessa renvallar.

 

Man tror att det var på grund av att familjen hade det gott ställt som Bryngel och hans 3 år yngre bror Per sattes i lappskola i Åsele.

Till Åsele fick Bryngel och brodern vandra på upptrampade stigar. Det fanns ju inte några riktiga vägar på den tiden.

 

1732 hade man inrättat den här lappskolan som Bryngel och hans bror gick i. Efter den skolan var det meningen att de bästa eleverna skulle fortsätta att studera till präst i Härnösand.

 

Man hade en baktanke med det eftersom kristnandet inte var så utbrett och man tänkte att om samer själva blev präster skulle det bli lättare att utrota det man kallade för hedendom hos samerna.

Förutom skolemästare Forsner fanns 1741, 6 st lappepojkar på denna skola. Här skulle pojkarna lära sig läsa och förstå sin kristendom. På skolan skulle man också vänja dessa lappepojkar vid mera brödätande samt bära linnetyg i det säkra hopp att den vanan med tiden skulle mycket bidraga till närmare umgänge och förbindelse med det svenska folket.

Trots detta trodde man dock att det skulle bli mycket svårt att utrota det som man kallade för vidskepelse.

 

Till denna skola kom alltså den unge Bryngel.

Bryngel var en begåvad pojke och han trivdes och uppskattade att få gå i skola. Tanken att ägna sig åt renäring försvann längre och längre bort.

Bryngel var liten till växten, godmodig, gudfruktig och hade lätt att få kontakt med människorna i Åsele. Han hade även talets gåva.

Ett mycket passande ämne för att bli präst ansåg hans magister.

Vad Fadern och modern tänte vet vi inte men här kan man kanske tala om generations skifte eller  i våra termer "klassresa"..

I alla fall bestämde sig Bryngel att han ville bli präst.

 

        På prästgården i Åsele  tjänstgjorde som piga Lisa Finn-Pålsdotter från Bredträsk.

Hon hade tjänst hos skolemästare Forsner i 7 år. Troligen så länge som även Bryngel vistades i Åsele.

Lisa fick här lära sig grunderna för en nybyggarhustrus plikter. Lisa var född 1737 och dotter tillnybyggaren Finn-Pål Danielsson och hans hustru Karin Mattsdotter. Lisas farfar var finsk flykting från Österbotten. Lisa var även ättling till den sk. Mjösjömannen som enligt sägnen anlade Mjösjö.

 

I Åsele träffades Bryngel och Lisa. Ungdomarna fattade tycke för varandra och när nu Bryngel bestämt sig för att fortsätta sina studier i Härnösand lovade Lisa att vänta på honom. Kanske sjöng hon så här för honom.

Visa: Lillbryngel, Lillbryngel snart körer vi vall,

kom möt mig kom möt mig vid prästegårdvall

snart grisar min so,

snart kalvar min ko

hå hå ja ja när gräset blir grönt om sommaren.

 

Det föll sig nu så att Bryngel aldrig blev präst och det kom sig av, ja man skulle man kunna säga att det var kärleken som satte stopp för prästyrket i Bryngels fall.

 

När Bryngel var på väg till Härnösand så tog han ändå vägen över Bredträsk. En sträcka på ca. 4 mil. Där mottogs han med öppna armar.

På kvällen när Bryngel och Finn-Pål satt vid stockvedsbrasan och Bryngel berättade sina prästplaner för sin blivande svärfar var Finn-Pål inte den som blev imponerad av att få en svärson till präst, tvärtom blev han inte alls smickrad utan avrådde Bryngel med det bestämdaste. Han visste att Bryngel och Lisa var förälskade i varandra och föreslog då att de skulle gifta sig och istället och slå sig ner som nybyggare någonstans.

Finn-Pål ansåg att nybyggarlivet var mycket förmer än prästgårdsidyllen. Och Finn-Pål lyckades vinna den unge prästkandidaten inte bara till måg utan också till en företagsam nybyggare.

Men visst sved det lite i hjärtat på Finn-Pål när han lämnade över sin älsklingdotter till Bryngel. Han mindes när hon var liten och han brukade sjunga för henne.

Visa: Vyss en liten docka spel en liten man, spelman har gått till skogen.

Vyss en liten docka spel en liten man spelman har gått till skogen.

Var är min hatt och var är min käpp och var är min sockerdocka.

Var är min hatt och var är min käpp och var är min sockerdocka.

Här är min hatt och här är min käpp men sockerdockan hon är borta.

 

       Nu är det så att under mitten av 1700-talet blev det en slags kolonisation av lappmarken, en slags inre emigration.

Lappmarksplakat hade utfärdats av kungamakten i slutet av 1600-talet. Man fick vissa privilegier som nybyggare.

Nybyggarna tillförsäkrades skattefrihet under ett visst antal år (frihetsår) och försäkran om att inte beskattas högre än samerna sedan dessa frihetsår gått ut och de utlovades också befrielse från utskrivning till knekt. Man trodde bla. att kolonisationen skulle minska risken för eventuella anfall från grannländerna.

       Många nybyggare levde under miserabla förhållanden och många fattiga samer blev nybyggare. Samerna i områden dit det kom nybyggare såg inte på detta med blida ögon. Man kände det ofta som ett intrång och det kunde utmynna i konflikter, och det visade sig att det oftast var samerna som förlorade tvisterna.

Vad som hände med faderns renar vet vi inte. Men kanske förstod Bryngel och hans bror att nybyggarlivet gav en större trygghet än renskötseln, och att det inte bara var förbehållet svenskar.

Kanske ville de skydda sin forna mark mot andra nybyggare. Helt klart var att Bryngel och Per med familjer var pionjärer. Denna samegeneration kom att bli de första samiska nybyggarna.

 

 

        Bryngel och Lisa gifte sig 1762 och upptog samma år ett nybygge,  Lögdträsk, på Bryngels fars lappskatteland Det är det nu sk. Åkernäset beläget nere vid sjön. I sju år bodde Bryngel och hans bror Per där med sina familjer. 

 

        Nybygget: De byggde en liten stuga och ett fähus. Flyttade efter 7 år upp på berget. Familjerna redde sig gott under barnens uppväxt. Det fanns gott om fisk i träsket, jakten var god och nyodlingarna gav mer och mer för varje år.

1802 delade Bryngel nybygget i 3 delar mellan 2 av sina söner och en måg.

När man i släktforkning försöker se människan bakom ett namn kan man tex läsa dokument som personen författat. Jag tycker att man kan se Bryngels personlighet mellan raderna.

Bla i Följande födorådskontrakt som författades av Bryngel: Jag citerar en del av detta, "Våra barn har enligt överrenskommelse förbundit sig att årligen under vårt återstående liv utgiva följande förmåner till vårt underhåll:

1. 1 tunna rent korn, sådant som gud i årsväxten giver, dock skola barnen behålla sädeskornet. 2. Sjätte fisken av all slags fiske både av not och nät och dessutom förbehålla vi oss 6 stycken nät som de skola fiska med vid tjänliga tillfällen av vilka nät fisken utom beräkning i sjättedelen oss skall tillfalla. 3. Födan för 2 kor och 5 får, om vars föda de själva sinsemellan må likvidera. 4. Förbehålles av dem nödiga husrum såväl hemma som å kyrkovallen. 5. Ved och värma. 6. Skjuts till och från kyrkan samt för nödiga behoven från landet.

Så punkt 7 som känns som jag vill att ni ska ta till era hjärtan:

Även förbehålles all barnslig vördnad och tillgivenhet, ömt och kärligt bemötande och efter vår dödliga avgång hederligt föra oss till gravene."

Äldste sonen Joseph flyttade till Laiksjö, Dorotea och blev förste klockare vid den nya kyrkan som byggdes vid Bergvattnet.

Kristina gifte sig och var en av dem de tre som tog över hemmanet i Lögda. Fick 7 barn.

Katarina gifte sig och flyttade till Oxvattnet. Fick 5 barn.

Pål delade på fadershemmanet i Lögda. Fick 8 barn. Insynade Strand.

Elisabet gifte sig, bosatte sig i Lögdasund.

Per bonde i Lögda, fick 3 barn. Upptog nybygget Norrfors. Till dottern Lisa Bbritta gift med Nils Hansson-Norberg.

Daniel skräddare flyttade till Stennäs. 5 barn.

Sofia dog ogift i Lögda.

Erik Bryngelsson Staaf. Blev klockare vid Fredrika kyrka. Bodde i lögda till 1820 flyttade sedan till ett nybygge Stavsberg kallade sig då Staaf. Fick 6 barn.

 

 

Bryngel och Lisa var två starka personligheter i Lögdatrakten, arbetsamma och väl sedda av folket i trakten.

 

       Bryngel levde till 1803 och i dödboken kan man läsa att han "dödde av tärande sjukdom och tillstötande ålderskrämpor". Han blev 67 år .

 

Det sägs att han under många år reste omkring i Lögdalandet och även långt därutanför och tillsammans med en lappänka med iver undervisade samerna i kristendom.

 

      Lisa avled 1810. Om henne stod att läsa att "hon haft god hälsa hela tiden, varit sista tiden plågad av ålderdomssvaghet och afled däraf 73 år gammal".

 

Två kulturer möttes här. Båda var nybyggarsläkter.

Bryngelsönerna visade sig vara duktiga och arbetsamma nybyggare och jordbrukare och var grundläggare till flera av byarna runt Lögda som Storlögda, Baksjöliden, Baksjöberg, Orrberg, Norrfors, Myrbränna Strand, Lögdasund, Stavsberg, Stavarsjö mfl.

 

      Finn-Pål anlade tillsammans med sina söner Mjösjö, Bredträsk, Västra Storsjö, Borgsjö, Gigsele; Oxvattnet, Vitklippen.

        1950 restes en minnessten till minnet av de första nybyggarna i Lögda by, på den ursprungliga tomten på den gamla husgrunden på Åkernäset och här växer nu skogen hög och tät.

"De hava av ris och rot tillsammans upparbetat detta nybygge"

        1952 restes en minnessten över Finn-Pål Danielsson och hans ätt i Bredträsk nedanför skolan.             Jag fattige lappman……

Jag tror att många med mig känner som Bryngel uttryckte sig Underdånödmjukaste vördnad för dessa strävsamma människor som av ris och rot upparbetade dessa nybyggen och som får stå som representanter för alls våra förfäder och vår förankring i vårt ursprung.

.

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=3I4sMA0dqRU

Jag är lite lat så här på sommaren så jag länkar in lite sånt som jag skrivit för länge sen.



Sjön Safta där det utspelade sig hemska hemskheter för länge sedan. Området ligger öster om Tallsjö. Norr om Gigån.



Barktäkt på Lavsjökullen. man kokade tallens innerbark i asklut. Rostade den. Åt den som den var eller blandade det med något. Obs, ej nödföda. Det sägs smaka gott. Man borde prova. Här på Lavsjökullen utspelades ett slag av de ovanliga slaget. Läs berättelsen.

Sägnen om hur Lapparne förgjorde Kungens krigshär på Lavsjökullen, ett känt gränsmärke mellan flera lappskatteland.

Sägnen är upptecknad år 1827 av kalvskinnsprästen N J Ekdahl

 

De gamla lapparna berättade att för länge sedan sände Konungen ut en krigshär på 300 man som skulle förgöra Lapparna. Hären trängde sig fram genom de norrländska skogarna på jakt efter lapparna. Snart kom soldaterna till en sjö som benämndes Saftajaur 4 km norr om byn Tallsjö inte långt från Fredrika. På sjön träffade de en lappman och en lappkvinna som drog isnot. De fångade in dem för att försöka få dem att berätta var de förvarade sina skatter. När de vägrade att berätta något tog soldaterna till hårdare metoder. De band fast lapparna i not-tågen, doppade ner dem i den ena notbrunnen och drog upp dem i den andra. Emellertid hade 2 lappmän befunnit sig på Lavsjökullen som ligger 2 km norr om Saftajaur. Berget är ett känt landmärke och gräns mellan flera lappskatteland. Här ligger bl.a Lanaträsklandet vid Gigån, nuvarande Gideälven. Lappmännen såg ifrån Lavsjökullen att det var en mängd folk som var samlade på Saftajaurs is. De sprang då hem till sina kåtor och hämtade bågar och pilbågar och begav sig av till sjön.  Eftersom de på avstånd sett vad som försiggick på sjöns is smög de sig bakom en skogsbacke och började skjuta den ena efter den andra soldaten till dess det bara återstod en soldat.  De kom fram från sina gömslen och tog tillfånga den överlevande soldaten, de plundrade sedan de döda på deras eldstål. Det blev 299 stycken eldstål. Lapparna trädde upp eldstålen på en vidja, hängde dem om halsen på soldaten och sa till honom att gå tillbaka till Konungen och hälsa honom att om han så sände en dubbelt så stor här så skulle de råka ut för ”samma ändalykt”, de menade att även de skulle gå samma öde tillmötes. Soldaten for sin väg och nästa år sände Konungen en dubbelt så stor här till samma plats för att förgöra lapparna.. Lapparna var nu väl förberedda och hade sänt iväg åldringar, kvinnor, barn och renhjorden till fjälls.. De hade även gömt sina kittlar, sina stora järngrytor. i stenklyftorna i en fors som senare benämndes Kettilforsen. Den heter nu Kittelforsen och ligger 1 km söder om Lanaträsket. När soldaterna kom tågande följde de en stig som lapparna tidigare med flit trampat upp. Stigen ledde till Lafsjökullen. De såg då att lapparna befann sig uppe på berget.. Lapparna var väl förberedda och hade smält snö i sina stora kittlar och hällde det heta vattnet ner över berget som nu blev över draget med en hal isskorpa. Uppe på berget hade de även samlat en mängd timmerstockar som de nu tänkte använda mot soldaterna.. När fienden stormade berget släppte lapparna stockarna på dem och de dödades. När Konungen fick höra att hans här hade förgjorts så bestämde han att lapparna skulle få leva men pålade istället lapparna en årlig skatt som bestod av ett gråskinn, dvs ett vargskinn per lapp och år.. Kittlarna sägs ha blivit kvar vid forsen i sina gömslen och blev sedan hittade av nybyggare på orten. De gav då forsen dess namn, Kettilforsen.

 

Så lyder sägnen om när Kungens soldater skulle förgöra lapparna i Viskatrakten.

 

Ekdahl sägs ha varit upp på Lavsjökullen och upptäckt att berget är mycket brant på alla sidor. Det är bara på ett ställe som man kan ta sig upp på berget. Han berättar också att det på den tiden fanns en ofantligt stor sten som låg ytterst på branten. Med hjälp av några medföljare satte man den i rullning så att den störtade utför branten.

 

 

Upplysningsvis kan nämnas att liknande sägner finns på andra platser i Sameland. Det rör sig tydligen om ett vandringsmotiv eftersom dragning under is finns med och även stockar och eldstål.

 

Sägnen är omkriven till ”vanlig” svenska av Elisabeth Ämting  20/5 2008

 

Ha det bar i sommarvärmen!

Ännu en student i familjen.
Fjärde ungen  kom ut genom Nolaporten. Både jag och maken tog studenten på Nola men då var det inte tal om någon fest eller stor glädje. Vi var nog aningen upproriska i vår klass för vi hade beställt studentmössor. De enda på¨hela skolan, så vi måste ha haft något i bakhuvudet om att det var något speciellt med den här dagen. Vi gick ner till en park och hade nog någon typ av champangefrukost. jag minns dock inte vad vi drack eller åt. Vi tog iallafall på oss studentmössorna där. Inga föräldrar var på vår avslutning men vi blev bjudna till en klasskompis familj i Björnabyn på avslutningsfika. Kanske var vi banbrytare. Det var 1970. 39 år sedan. Jag tycker att det brakat iväg nog så mycket nu med allt som bara växer runt studenten. Kläder fester bilar mm. Bara det här med lastbilarnna runt stan förr så åkte man en timma nu räckte det nog inte med två timmar.
Hur som helst så var det fin och trevligt. Och vi önskar alla studenter lycka till i framtiden. Fredde, vår student han ska gå serietecknarskola i Gävle, det vill säga om han kommer in, men det tror vi att han gör. Det är hans stora intresse och han är duktig på det här med teckna måla och "fota".

För två veckor sedan drygt var det dags för arkeologiexkusion på vår kurs på universitetet. Forntid i norr 4. Nu bar det iväg till Gene, Arnäsbacken, Nordingrå, Bjärtrå, Björkå, Para mm. Det var Järnålder och bronsålder det handlade om. Gravhögar, fornborgar, och Styresholm som jag minns bäst för de ilskna myrorna och att vi nästan träffade en segelbåt med en katapult. Oförglömligt får man väl säga.
Vi var en stor grupp studerande från flera av forntidskurserna. Vi åkte buss och bodde flott i Körningsgården.



Fornborgen vid Bjärtrå



Styreholm. Myrorna anfaller!!



Lappudden Nordingrå

Som alla vet så är jag stentokig. Här ovan ett specialblock som ligger på ett block av mjukare material som allt eftersom tiden förflutit vittrat och kanske så rullar det stora blocket iväg en vacker dag.



Många block har mänskliga drag. För länge sedan betydde det säkert mera än idag. Se profilen av kvinnoansiktet.
Under blockets överhäng är älgar målade i rödockra.



De här blocket med den mindre stenen ovanpå har jag kallat Lassegubben och Lilleman. Dessa block finns i blockterrängen vid Rosenkvartslandet.



Vad kan dessa placerade stenar berätta? Ligger ett "stenkast" från det upp-pallade blocket på Lögdåkullen.



Samma som ovan fast från ett annat håll.



Dessa stenar finns även dom på Lögdåkullen. Känns som att en mänsklig hand och tanke ordnat instalationen."



Block som ligger på två mindre stenar. Finns på vägen upp till Lögdåkullen.

Block och stenar bär minnen....

  Vår bästa tid är nu

Man nästan svimmar av alla dofter

Man blir förblindad av alla synintryck

Morfar Daniel och mormor Selma. I morfars knä moster Elsa och i mormors knä mamma Greta, nu snart 86 år.
En fin bild tycker jag.




Sådana rariteter till bilar finns nog inte idag.



Mor Greta och hunden Putte på 70-talet.

Idag köpte jag en skärslev. Ja inte för att mura med utan för framtida arkeologiska grävningar. 10 kr, som hittat. Skärsleven är ojämförligt bäst att finlira med när man kommer mot en fin sten eller ett metallförmål då klingar det i tid så man finfint kan skrapa fram föremålen. Som bäst borde jag skriva på min uppsats som ska vara klar den 1 juni. Saknas bara sisädar 20 sidor så ni fattar att jag hellre tittar på min skärslev och drömmer mig bort. Jag och min studiekompis Eva brukar säga att vi borde ha förmyndare när vi söker kurser. Någon klok person som råder oss att inte ta kurser på våren... men det är ju som sagt självförvållat och förbaskat roligt.

När jag och maken var i Amsterdam lärde vi oss dricka kaffe i glas. Trodde det var omöjligt men de går ju. Se bild!

Ibland behöver man en spark i baken och det fick vi igår kväll när Lin och Lova kom med mamma Alva och mormor Charlotte. Lin och Lova är lite som våra barnbarn eftersom vi inte har fått några egna såna ännu. Det blir alldeles särskilt speciellt när småflickorna invaderar huset och tjuter av glädje åt hundarna och katterna mest åt hundarna förstås eftersom de inte är så vana vid dessa.
Lova som är två år var den som höll igång oss mest. Under någon, några timmar hann hon bada , leka Galenpanna med oss, ta på sig alla reflexvästarna inklusive hundarnas och sen sina gummistövlar och så sa hon. "Nu  gå ut", dricka 2 klunkar  Oboy mm mm. De enda leksaker Lova hade i badkaret var två små tvålbitar som hon inte fick tag i och hon både skrattade och grinade åt de små elaka tvålarna.
Lin som är 6 månader går fortfarande från famn till famn och petar en i ögona, i munnen och tittar så förståndigt på oss.



Lova vill bada jämt när hon ser en badbalja eller ett badkar. Roligt, säger Lova.




Jag och Lilla Lin som e så fin.

Det var ett kort och intensivt besök som förgyllde "gamlingarnas" och även storbarnas tillvaro en torsdagkväll i maj.

Renntierherde und lapphunde
Ja det är lite skillnader på cirkusar idag och förr i världen iallafall ute i Europa. När vi var i Amsterdam var vi på en utställning som bl.a innehöll affisher från en cirkus som turnerade i början på 1900-talet och som ni ser på bilden (Jag tjuvknäppte man fick förstås inte fota i utställningen men det var viktigt tycker jag att få den här bilden, lite dålig kvaliteé)
Samer visades alltså upp på den här cirkusen som något väldigt exotiskt. Det var förstås inte de enda folk som som var med i cirkusen som ni förstår utan det var en salig blandning, allt från ryttarfolk från öst till småväxta människor och storväxta människor.
Ja man undrar  om det verkligen var samer eller om det var utklädda cirkusmänniskor. Men renarna måste ju ha funnits där.

Huset där Micke och Leila bor i Haarlem, Amsterdam

Äntligen kom vi oss för att åka till Amsterdam för att hälsa på äldste sonen och hans tjej. Det hade säkert inte blivit av om inte Micke ringt för ett par månader sedan och sagt: "Ni har en timma på er att bestämma er för att åka hit. Det är billigt om ni bokar nu." Tja det var bara att sätta sig med almanackan vid datorn och efter en stund var det klart. Ca 2850kr för två pers. Inte illa alls.
I Amsterdam bor man smalt och ibland högt, ibland snett. Husen är pålade djupt ner i sanden och ibland rör sig tydligen pålningen...


Som ni ser så lutar huset betänkligt.


Vissa bor i  husbåt. Kanske en av det bästa boendeformerna eftersom det skulle vara lindrigast vid en eventuell översvämning.

 
Mickes och Leilas lilla täppa

Litet hus jag bygga vill
gård med trädgårdstäppa till
liten åker till att grava
vill jag uppå landet hava
huset utan vank och brist
fyra rum och farstukvist

Ladugården lagom stor
8 får och 4 kor.
Gris i stian
häst i stallet
Liten kvarn vid vattenfallet
och vid bryggan ner vid strand
liten båt att ro ibland

Ett av mina samlarobjekt-
En jätte har kastat det här blocket raktöver en sjö mot en annan jätte som i sin tur kastade en lika stort block mot sin fiende på andra sidan sjön. Blocken ligger alltså mitt emot varandra  på var sin sida om en sjö.

Tja så skönt är det väl inte att städa bort saker, jo, nja jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ju född "samlare". Många vet att jag samlar på många olika saker som sockerskålar, nävertavlor, vissa smycken, lusekoftor, stora flyttblock (som jag INTE tar med hem, men jag vet var jag har dom), små  stenar, tickor, näver och tjeresticker. Ja det är en del av vad jag drar med mig hem. Jag samlar också till "min stuga" som inte finns ännu, men som någon gång i framtiden kommer att finnas. Det är då tex handbroderade dukar och gardiner. kruxet är att lämna ifrån sig lika mycket som man tar med hem. Det är svårt. Just nu har jag fått ett litet vårryck när jag packar kläder , skor och väskor i säckar som sedan ska lämnas till "återvinning". Lite mindre grejor blir det allt men fortfarande är det fullt i klädkammaren, i alla garderober, i garaget. När man ska slänga saker så hittar man också saker som gör att man bara sätter sig ner och försjunker i tankar, det kan vara en liten sko, en teckning....
Men det blir iallafall inte sämre med åren det här samlandet. Mera kräsen blir man och sätter kanske mera värde på en historia runt den sak som man vill spara.

Kevin med sin mamma Aster


Så här kyler man välling i det fria.


Så här äter Jonatan sedan lunch. Grymt långa ögonfransar!


Så här försöker jag få min lunch. Inte lätt. Tur att det finns annan mat.

Det här är Bamse 1 år. Stark ung manlig hund. Vi lovade i ett obevakat ögonblick att han skulle få bo hos oss i Påsk när hussen och matten skulle på fjällsemester. Vi har ju själva som ni kanske kommer ihåg 2 hund-damer i familjen. En sträng mor som heter Freja och en yster syster till denne yngling som heter Maja. När Bamse bodde hos oss som liten hette han Loke och var den första och största valpen. Han är fortfarande stor ungefär dubbelt så stor som lilla Maja. Bamse-Loke verkade som han kom hem han fördesig inte som han skulle enligt Freja och Maja. Den gamla modern satte sig snabbt i respekt men annat var det med lillasyster.  Hon bjäbbade morrade och skällde men han var så enveten och skulle bara rida på henne. Det blev straffkomendering för honom genom att han fick sitta fast i kökssoffan så Maja fick röra sig fritt. Första natten fick jag sova på kökssoffan med honom på golvet nedanför. Nästa dag hade han lugnat ner sig och Maja hade visat vem som bestämde, så nu går det finfint efter 5 dagar.
Mycket motion lugnade också ner honom. Roligt att se att alla valparna blivit så otroligt goa och snälla. Den store Bamse försöker krypa upp i knä men han ryms inte så bra.


Här har Bamse fått besök av sin pappa Dorvar och farmor Leia.



Men snart är påskbesöket över och lugnet lägrar sig över hemmet.

Jag måste sovit bort en del av mars och början av april och jag vet varför. Jag är som många av er andra kroniskt beroende av sol. Och var har den hållit hus? Bakom molnen, lite retsam så där och tittat fram tidigt på morgonen så att man hoppat upp...Jess, jess idag... men ack efter någon timme har gråvädret förmörkat solen.
Jag vet att man inte kan påverka väder och vind men man blir ju såå trött...
Så här upplyft känner jag mig just nu av solen. Som en upp-pallad sten....Svävande ovan marken fast ändå inte...




Det här vackra blocket ligger högst uppe på Lögdåkullen, Här har blocket troligen legat med en eller två stenar under sig och sedan har några människor med hjälp av spett eller annat fått in en tredje sten under blocket. Hur länge sedan det skett är svårt att sia om. Upp-pallade stenar är inte helt ovanliga i det samiska landskapet. Inte alla block som ligger med tre stenar under sig är upp-pallade, det kan också ha skett med inlandsisens hjälp men då kallas blockern för "liggande hönor". Kanske har man sett stenen som en höna som ruvar på sina ägg. Varför har man då pallat upp stenen? Kanske för att den skulle vara ett gränsmärke. Kanske för att den skulle markera olika världar. Kanske skulle den vara en helig plats. Kanske skulle stenens form visa vägen till en annan plats. Kanske pekar den mot något.  I det här fallet mot en samisk helig plats på ett annat berg.
Tänk om stenar kunde tala. Vilken vishet!

Fredagskvällen avsattes för finalen i Let´s dance. Oj vad det ser roligt ut , att dansa menar jag. För ca 10-15-20 år sedan var vi mycket ute och dansade. Jag måste väl tillstå att jag tycker det är roligare att dansa än maken. Men han hängde med förstås. Numera blir det inte så mycket dans. Dansar ibland "typ" bugg med barna på förskolan. De gillar att snurra.
Hur som helst. Laila med partner var ju bara sååå bra. Så vackert och genomtänkt. Men hon har ju dansat förr och "starke Adolf" (glömde namnet) (Magnus?) var nybörjare. De vann förstås tack vare svenska folket. Ett charmigt par med charmig dans. Jag känner vissa personer som säger att svenska folket borde vara förbjudna att rösta i olika tävlingar som Körslaget, Eurovisionschlagern osv. Tja vad ska man säga. Ibland undrar man om det blir fel någonstans med rösterna. Strunt samma det är ju på lek,  på skoj, hela livet är som en lek. Man ska inte ta allt så allvarligt. Ibland tycker vi att vi tagit fel beslut men nästa gång blir det rätt. Allt jämnar ut sig. Allt hänger ihop. Sorg och glädje i en salig blandning och allt måste vi vara med om vare sig vi vill det eller inte.
Sånt är livet!

Idag hamnade jag oförhappandes på födelsedagskalas.
Jag skulle hälsa på min mamma som är 85 på sitt 86:e år. Men jag ringde och ringde på hennes dörr. Ingen hemma? Nåja hon går inte så långt pga sina onda ben men till sin väninna tvärs över farstukvisten brukar hon ta sig ibland. Jag ringde på dörren mitt emot. Tanten öppnade och visst satt min mamma där. Inne i köket var det dukat med fika och flera blombuketter. Granntanten fyllde 91 år. Sätt dig så kokar vi mera kaffe, sa hon. Oj vilken trevlig pratstund det blev med dessa charmiga damer. 91åringen berättade en del om sitt liv. Hon hade med sin familj bott både i Krokom och i Laisvall. Hon och hennes framlidne man hade varit naturintresserade och vandrat en hel del i fjällen.  Så intressant det är att prata med gamla människor som minns och kan berätta. Som barn hade hon bott i Karlsro nära Tegelträsk och fått gå väldigt långt för att komma till skolan.
Hur många skriver ner de som gamla anhöriga berättar? Man tror att man ska minnas men det är svårt.
Jag måste be min mamma om alla små berättelser om människorna på gamla foton hon har i ett gammalt album som morfar och mormor  ägt. De är de här gamla korten som är av hård kartong.
Man får sig en tankeställare efter en timmes samtal med gamla damer.

Katten Kakan försöker alltid klä på sig något snyggt men ibland misslyckas hon. Jag själv är ytterst svag för klänningar. Jag har en hel drös med klänningar som har några år på nacken andra är rätt nya. Kruxet är att  jag har så lite användning av dessa kreationer. Vissa har jag sparat för att döttrarna kanske någon gång kommer och frågar: Har inte du sparat nån fin klänning? Jo skulle jag svara då, det finns en fin spetsklänning i ljusgrått och en vit vacker bomullsklänning med stråveck fram. Varje julafton har jag en ny fin julklänning. Jag har en fin Björnadräkt som jag sytt "för hand".  Ibland undrar jag hur det kan komma sig att  man tycker om och trivs i ett sånt extremt plagg som många tjejer/kvinnor skulle vägra att ta på sig. Det skulle kunna vara så att det är för att jag är uppvuxen i klänning. Mamma var sömmerska och jag satt alltid på första parkett när tanterna kom och provade sina fina klänningar och dräkter. Fort som blixten sydde mamma nåt snyggt till mig. Jag minns när vi skulle åka på skolresa till Övik, besöka Fornhemmmet och äta matsäck på Varvsberget, då hade mamma sytt en blåmönstrad kjol och en vit kortärmad blus till mig. jag kände mig väldigt fin.
I förrgår var jag till stan och var då in i några butiker. Vad fick jag se? Jo  så många väldigt fina klänningar .
Jess, jess!
Klänningens tid är inne!

Bild innifrån kåtan

Ja den lyste med sin frånvararo fredag den 13:e men vad gjorde det när både barnen från Skalman och Skogstrollet och vi vuxna sken som 20 solar själva. Med solen i hjärtat  hade vi samiskt tema på vår utedag. Vi fikade gakko och kaffe saft och kaffeost. Barnen och en och annan vuxen åkte skridsko på vår lilla lilla isbana, vi övade lassokast, mm. Lunchen bestod av renskavswok i pitabröd. En stor upplevelse var när Alva bjöd in oss i kåtan på en liten konsert med samisk sång. Hon sjöng om när hon "var ute på fjället med sina renar och hade mat med och ibland åkte hon hem och bytte kläder." En lång vacker sång.
Vi spelade även Sofia Jannoks  musik under dagen. Välparfymerade av tjereröken åkte vi hem för att fira helg!