lisaamting

I vår släkt finns många män och kvinnor som ansågs ha gåvor av olika slag. Det kan man läsa i olika  dokument när man släktforskar. Det jag ställer mig undrande inför är att dessa människor ofta framställs som elaka och onskefulla. Så var det egntligen inte utan de var mest anlitade i medicinska ändamål för att bota människor, men de stod ändå längst nere på samhällsstegen och var de mest utsatta.
En av anfäderna som var spåkunnig hette Erik Jonsson och han bodde i Remmarn. En gång bråkade han med en spåkvinna från Fredrika som kallades Bångskan. Hon skickade elaka grisar efter honom när han for hem mot Remmarn. Han lyckades iallafall skicka tillbaka grisarna...
Ja vad ska man tro!
Mera kommer om dessa spåmän....spåkvinnor....

Mysterier är till för att lösas. Ja jag släpper inte de ristade båtarna i Långbäcken så lätt inte. Nu har jag fått en artikel från Västerbottenskuriren från den tiden när hällristningen blev hittad och där finns ett foto på båda båtarna. Jag lägger också in en bild på båtar som man hittat på samiska trummor. Finns det likheter? I artikeln så jämför en docent i Uppsala de hällristade båtarna med liknande båtristningar i Onega i Ryssland. Synd att det är snart slut på säsongen, fornfyndsletarsäsongen menar jag men det kanske vore läga att åka till Långbäcken nu innan snön kommer kanske syns ristningarna bättre nu på hösten. Det ska även finnas en grotta under stenen där ristningarna finns. För ca 80 år sedan hittades även en fiskekrok i ben inte långt från platsen.

Foton från en gammal Västerbottenskuriren


Trumbilder


Ja vad ska man tro. Tro är att inte veta brukar man säga!

Fortfarande efter snart en vecka så känner jag mig pigg och fylld av energi efter fjällresan till Grönfjäll. Det var vi 4 som jobbar på förskolan Skogstrollet som åkte iväg på en kombinerad arbets och fritidsresa. Vi hade bestämt sedan tidigare att göra en fjällvandring i höst, det har dragit ut på tiden och så ringde det från förskolan i Dikanäs som ville komma till oss och göra ett studiebesök. Går jättebra tyckte vi, om vi får komma till er. Vi var så välkomna så vilken"hit"det blev. Först regnade det, studiebesöksdagen var något grå men uppehåll. I Dikanäs fanns både förskolan och äldreboendet i samma byggnad. Trevligt var det att man kunde träffas på ett naturligt sätt generationerna emellan.
Dag 2 blev det vandring i ett soligt väder. Vi åkte till Fättjaur och vandrade sedan upp till samevistet Silisen. Det är ett gammalt viste som man hållit efter och restaurerat. Det blev en väldigt fin dag. Däremellan hade vi fina middagar och pedagogiska diskussioner och  Unospel. Oj vad vi hann med mycket under dessa dagar.


På förskolan kunde man se kåtor i olika storlekar , inne, ute ... Obs! Det fanns barn på förskolan men de är inte med på bild. Bakom fönstret vid kåtan fanns de gamlas sittplats. Där satt de ofta och tittade på när barnen lekte.

Vandringen till Silisen
Pust och stön

Äntligen framme



Så fridfullt det var där uppe... lite fågelkvitter...


Vi hade förstås glömt tändstickor men då kom mitt eldstål val till pass.

Härligt, nu ska vi fika...igen...

Hur bra får man ha det egentligen?

Hej då Silisen

Här sitter vi och äter en välförkänt lunch på Bågalia.  Året kunde vara kanske 1964-65. Sven Gidlund halsar en flaska Ingo. Ragnar och Björn-Sture börjar plocka upp sin matsäck.
Jag hade med mig något så exklusivt som en färdigpaketerad  dubbel hårdbrömacka med mjukost. Jag hade tjatat mig till att mamma skulle köpa en sån till min matsäck. Säkert hade jag även med en flaska läsk för det var högsta modet på den tiden. En sjuttifemma mjölk kunde det även finnas i matsäcken.
Tro det eller ej men jag har sett att det blivit ett uppsving på dessa dubbelhårdbrömackor. Såg reklam om det på TV igår. Märkligt hur det kan bli! Allt kommer åter...

Barbro, Hillevi, Margareta, Gun-Marie, Ulla, Jag. krister, Björn-Sture, Gunnar, Göran, Gunnar, Anders, Alf och Sven. Roligt är att vi nu har Svens son på vår förskola.

När jag var 8 år bodde vi i Aspsele och åkte buss med Einar Strandberg till skolan i Nyliden.Vår fröken hette Irene Nilsson och hon bodde i byn. I andra klass gick vi på övervåningen på posten i Nyliden. Förmodligen var det så att det var för trångt på storskolan. Ettan gick i en större gård inte långt frän posten och affärn.
I första klass gick jag i Gideå. Vi bodde då på Gideå-Bruk för pappa gick på Skogsskolan där. I Gideåskolan hade vi världens snällaste fröken som hette Anna Ramgren. En äldre dam i sina bästa år skulle man kunna säga. Jag minns att en del föräldrar opponerade sig när vi hjälpte vår fröken plocka maskrosor till det maskrosvin hon skulle brygga på hösten. Vi mådde då inte illa av det utan lärde oss nog en hel del om blommor och annat i naturen.
Irene Nilsson var en rätt sträng lärarinna tycker jag men inte elak på något sätt.
ibland åkte vi Plymout till skolan. Säkert stavas det inte så men det var en vacker amerikansk bil som Einar ägde. Den var som jag minns lite turkos i färgen och hade fenor därbak. När det var för trångt inne i bilen fick några barn ligga bak i bagaget. Ingen klagade för det. Det var säkert spännande i mörkret i bagaget. Jag tror att det mest var killarna som gillade det sättet att åka skolbil. Men då visste också Einar var han hade busungarna och i bagaget försigkom inget bus.

Det känns som om man var stenålders när man påstår en sån sak  men det passar ju mig, jag menar stenåldern.
Jag minns så väl när jag hade fått mitt fanclubspaket från The Beatles fan club. Klubbkortet var dekorerad med en skalbagge för beatle betyder ju skalbagge. paketet innehöll kort och diverse samlarobjekt. Första plattan var nog "She loves you" som var den låt Beatlarna slog igenom med. jag köpte nog sedan andra plattor som spelades in i Hamburg tidigare än de nya låtarna.
Kvällen när jag fått mitt medlemskort tillbringades iallafall i Flärkenkojan inte långt från Stavarsjö. mamma och pappa hade en förkärlek för att tillbringa helgerna ute i buschen som om inte Aspsele var buschen nog??
Ingen av oss ungar klagade dock, vi var vana. Fiske och tallbarr ja man fick det med modersmjölken.
men lite Beatles förgyllde förstås tillvaron för en 12-13åring. Ström till grammofonen fanns förstås inte i Flärkenkojan men man kunde ju sjunga...She loves you yea yea yea...

Vi drog ner genom Östersjön lugnt och fint. Väl ute på Kattegatt hade vi skrattat färdigt för nu blev det hög sjö.


Skottska högländerna ville vi förstås inte missa så vi trotsade illamående och whiskeydimmorna och drev så nära vi kunde för att få en skymt av de trolska bergen



Inte en människa så långt ögat kunde se. Rent utav kusligt var det.



Men några småbåtar låg vid  en kaj.

Vi fortsatte med friska vindar i seglen. Nu drog vi mot piratoch hajrika vatten. Nu väntade de riktiga äventyren.



Efter veckor med bara hav och vågor höga som höghus så kom vi till Pirates bay. Äntligen!



Piratskepp efter piratskepp och där kom vi med vårt ostindiska skepp.



Vem ser vi inte på bryggan om inte barnens fjärdmänning Brune Bill. Han svingade glatt sin sabel när han upptäckte sina släktingar. Följ oss ropade han och det gjorde vi förstås.



Brune Bill skickade upp sina matroser i masten och förklarade att nu skulle vi dra till hans ö på fest.
Vi trodde att vi drömde äntligen var vi framme vid målet hos hela vår piratsläkt.



Piratbarnen  och piratpappan  kunde bara skratta och vara glada.



Här ser vi släktens egen piratö.



Piratmamman fick rida på kamel, något hon alltid drömt om.



Vi fick bo i ett eget slott under veckorna på Piratön

Nu när vi ändå är inne på båtar tycker jag att det passar sig bra att jag berättar om vår fina resa till havs med skeppet Shanghaj.
En vacker sommardag var det dags att åka. Många hade samlats på kajen i Övik för att bese vårt fina skepp sedan vi målat och fixat till innan resan.



Som ni ser var övikingarna ganska påflugna det räckte inte med att titta från kajen. Till slut fick de betala en hundring för att komma ombord och det var ju inte fy skam att få lite extra i reskassan.



Gissa om jag hade målat den sommaren. Bladguldet höll på att knäcka mig. Plånboken var tunn som en väl kavlad oblat.



Piratbarna var förväntansfulla och gillade inte uppmärksamheten att vi skulle framstå som något slags visningsskepp. Nä låt oss kasta loss och få folket från bryggan.



När vi skinnat övikingarna på alla deras pengar hissade vi flagg.





Vi ringde i skeppsklockan. Nu bär det iväg.

Nåja lite besättning hade vi förstås.



Här sänder jag Övik en sista blick och tänker att havet är stort...



Maken hade klättrat upp i masten för att se så vi inte rammade någon lite båt tex hockeyproffsens småbåtar



Under däck hade vi det riktigt trivsamt



Medans jag putsade kanonerna så lagade gubben till lite sjömansbiff...




När barna ledsnat på att hiva segel så spelades det en del spel



Nu bar det av till främmande land och främmande hamn...



Nu hissar vi snart våra segel



Förresten, Fredde var mäkta stolt över sin pirathatt

Forts följer

En ny ifyllning av lite modernare stuk modell Hollänsk  har skett ikväll. Tja vad tycker publiken? De som läst eller sett dramatiseringen  av Yngve Frejs minne, tror jag titeln var, förstår vad vissa skeptiker tror oim denna hällristning.
Att det dessutom gjorts vykort på 60talet menar man då skulle styrka den teorin.
Nej jag tror ju inte på så enkla förklaringar. Nu ska här forskas på norska skepp. Ett skepp finns som jämförelse och fler torde finnas.
Den holländska ifyllningen ser ut som nedan




Den norska båten. Den stora fisken borde väl vara en val.



Mysteriet fortsätter.....

Hällristningen som den såg ut på hällen. Den består av en båt med mast och något runt föremål i fören.

Jag har blivit helt betagen i en hällristning i Långbäcken. Byn Långbäcken ligger norrut mot Lycksele från Fredrika räknat. Hällmålningen hittades av en pojke i byn 1964. gamla i byn har inget minne av att de sett eller hört att någon ristat på någon häll i byn. Jag har även frågat min mamma som är 86 år om hon hört om någon hällristning men det har hon inte vad hon kan minnas. Mamma Greta är född i en by inte så långt från Långbäcken


Här är båten avritad

Jag skulle önska att få putsa av hela hällen och fylla i båtarna med färg så att de blir synliga.
När vi var och skulle söka ristningen så kunde den inte eller knappt ses med blotta ögat. Det var lavar som täckte den.
Enligt Raä anteckningarna så finns det 2 båtar som är ristade och där skriver man: "Samtliga ristningar tycks vara sentida. Lapskt ursprung är tänkbart men knappast troligt."
"Tycks vara sentida" "Av lapskt ursprung men knappast troligt" vad menas med det?
Här ligger en hund begraven!
Om man vill komma långre i det här hällristningsfallet får mannog  titta på andra hällristningar och jämföra och då kanske kunna tidsbetämma någorlunda.
Spännande är det iallafall och nog är det så att jag skulle vilja koppla "fallet" till "det samiska".

Freja. Hon har vackra bruna ögon inte gula som på bilden

Maja

Mest tycker hundarna om att bada. Förra sommaren var ju Maja bara en liten valp och då var hon lite försiktig med badningen. men nu finns det ingen hejd på denna lilla hundfröken. Hon simmar både snabbare och är mera ihärdig i vattnet än sin mamma. Jo vad är det mera dessa damer tycker om.  Mat så klart. Nästan vad som helt går ner. Bananer är älsklingsfrukten. Favoritsysselsättning nummer 3 är bilåkning. När de anar att något sånt är på gång släpper de oss inte en sekund. Konstigt nog så vet de om när vi ska till jobbet då bryr de sig inte om att vakta oss. En av våra katter är en gammal blind kattfröken. Kurran heter hon. Hundarna är så försiktiga med denna katt, de verkar veta att hon inte ser. Visst är det märkligt med djur, vilken instinkt eller är det klokhet?

En dag i förra veckan åkte vi med förskolans barn till Lilla Lugnet, stugan jag lånar ibland av en god vän.
Vi hade det så mysigt. Vi åt lunch vid stranden lekte och strulade runt i sanden.
Glad är jag att Lugnets ägarinna har en hel del år kvar på arrendet, då finns ju möjligheten att besöka stugan många gånger i  framtiden.

För några veckor sedan vandrade jag och väninnan likaså kollegan Eva och letade reda på Sjul- Jons restaurerade kåta inte långt från Locksta by i Björna socken. Området hade averkats så det var inte så lätt att hitta rätt. Allt blir så förändrat när träden är borta. Vi visste att bäcken låg helt nära kåtan så vi sökte oss dit. Några träd låg över spången till området/kullen där kåtan står. Glada såg vi då kullen och kåtan. Det var annat det än när vi kryssade i tätsnåret en bit därifrån en halvtimma tidigare. Mitt hårband hänger väl fortfarande i buskarna där. Jag blev faktiskt glatt överraskad av kåtans skick. Jag hade hört att den var så gott som raserad av tidens tand. Ni vet att sådana här byggnader måste användas regelbundet, då menar jag eldas i så att de impregneras och håller bättre.
Historien berättas av kåtans väggar, ja inte bokstavligt men känslan gör sig påmind.
Hit flyttade familjen Sjul Jonsson varje vinter. Man bodde här från november/december till Tiburtiusdagen den 14/4. Flyttvägen var ca 40mil lång. Familjen kom från Daunefjäll över Offerskalet över Girissjön, Galpie (Dalasjö), Dervettslattie Torvsjö över  Åsele mot Locksta. Vintern 1902 föddes Lisa Stinnerbom i kåtan. Hon blev nomadlärarinna och var en stor berätterska om den samiska kulturen. På 1920-talet var de sista boende samerna i kåtan. Sjul Jon hade en farbror i Locksta som hette Kristoffer Jonsson "Kershtops Jon". Han getade åt bönderna i byn och det var han som började bygga kåtan åt familjen Sjul Jons. Lisas mamma hette Anna Margareta.
Så lyder i korta drag berättelsen om familjen Sjul Jons.
Restaureringen av kåtan skedde sommaren 1984. Kåtan symboliserar den sydsamiska flyttningsvägen och det gamla ekologiska levnadssättet. Det påminner också om att inte glömma dagens levande renskötsel i området.  Ett tufft liv även idag med andra svårigheter som förändringar i de naturliga förutsättningarna för bete osv.



Grytkedjan kommer faktiskt från en raserad kåta i Vilhelmina fjällvärld.

Samisk kultplats

På söndag bär det av till Rosenkvartslandet och kultplatsen på Basteberget. Flera personer har frågat efter att få komma till platserna få med sig någon vägvisare så det ska bara bli trevligt att det äntligen blir av. jag har ju dessutom skrivit Buppsatsen om kvartsverkstaden nu så   jag tar väl med några ex. Jag har skrivit till länsstyrelsen i Vbotten för att göra dem uppmärksamma på att en skylt bör sättas upp om att det är ett kulturminne som bör vårdas. Är annars rädd att lycksökare dras till platsen. Iallafall bör de få tänka till lite när de läser skylten. Vi vill ju inte att allt kvartsmaterial bärs bort därifrån
Jag glömmer aldrig när vi satt uppe på Basteberget i normalt soligt väder  och inom 5 min kom ett mörkt moln och världens hagelskur. Rätt otroligt när man såg att skoskaften fylldes med kall snö och på några minuter sken solen igen.

Utsikt mot sjön

Under mina arkeologivandringar runt sjöar och berg träffar man ibland på ställen som är helt betagande. Jag kan ju inte neka till att molandet ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag är uppvuxen i Aspsele, bara tallskog och moar, jag jobbar i Långviksmon bara tallskog och moar. Där man söker stenålder och samiska lämningar ligger oftast också på dessa platser. Hur som helst har jag under flera års tid vandrat förbi en llten stuga på en väldigt fin plats. För varje år har jag tänkt, År det ingen som brukar vara i stugan? Oftast kan man se om folk brukar vara på en plats. En vant öga ser ganska snart om stigar används osv. När jag i år kom fram till lilla stugan tänkte jag , "nej nu sjutton ska jag ta reda på vem som äger den". Nästa dag sattes igång operation "söka efter ägare". Jag ringde säkert tio peroner som hänvisade mig vidare. Till slut hade jag ett namn. Jag slog upp namnet i tel.katalogen och ringde.
-Hej sa jag, jag heter.... inte är det du som har en liten stuga på vägen mot Lägsta.
-Jo sa hon det är jag.
-Inte skulle det kunna vara så att du skulle vilja hyra ut den.
-Jovisst , det går så bra så, sa hon.
-Är det sant sa jag.
.Jo men vi är ändå aldrig där sa hon.
Himlarns vad glad jag blev.
-Får jag hyra den från idag sa jag.
-Jodå det går bra sa hon.
Vilken höjdare, vilken vänlig människa. Maken hämtade nyckeln och vi åkte dit på eftermiddan. Sedan har vi varit där i helgen. Jag kallar stugan för "Lilla Lugnet". Det ser inte mycket ut för världen. Ett rum, ingen el eller vatten. Men lugnet och trivsamt, mera kräver man inte när man bara rår sig själv och barnen är stora. Humdarna har badat och badat... Hoppas det blir en riktigt fin höst....
Badhundarna Freja och Maja

 

Många semesterveckor har jag haft men visst är det konstigt, det känns ändå alltid för kort. men ändå vet man att det kommer att kännas skönt efter någon dag på jobbet. Man kommer in i de rätta rutinerna, får busa med barnen och kollegorna igen. Starta upp med nya tag, nya ideér och så den härliga hösten. Förhoppningsvis kommer det att bli mycket blåbär och Karl-Johansvampar. Barnen brukar äta säkert flera dl blåbär var varje dag. Och att få plocka de knubbiga Kallesvamparna.

Svårigheten är bara att räkna ut hur många år hon fyller, födelsedagsbarnet. Jag tror att det är nåt lurigt med sifferljusen.
Men jag som är mamma vet då iallafall hur ung damen i fråga är eftersom jag varit med sedan hon första gången tittade på mig med sina stora mörka ögon. I fredags på födelsedagen regnade det som om himlen var öppen. Både Teresa och jag kommer bara ihåg en av hennes  tidigare födelsedagar den 24 juli, Kristinadagen,  när det regnade och vi tror att det var på hennes 5årsdag. Så det är väl inte så illa för att vara en dag i fruntimmersveckan.
Teresa är iallafall född en av de allra varmaste sommarveckorna jag kan minnas.
Det var sommaren 1980.
"Den första gång jag såg dig det var en sommardag....."

Sålunda lyder historien om han som kuta till Norge.
Det handlar om min morfars morfar som hette Salmon Lövgren f 1837 i Volmsjö. Salmon var en god och snäll man, omåttligt stark och hade väl inte väldens bästa ölsinne. På den gamla goda tiden så hade man stora kalas som räckte i flera dagar speciellt under skördetiden då man gick från gård till gård, hjälptes åt med skörden och festade.
Under en sådan fst hade det blivit tumult och slagsmål. Salmon hade till slut somnat och för att försäkra sig om att det skulle bli en lugn natt så bar man ner honom i kallaren under köket och stängde köksluckan. För att inte den starke mannen skulle ta sig upp så ställde man bord och stolar ovanpå luckan. På morgonen måst man öppna förstås och det gjorde man och sprang sedan och gömde sig. Salmon kom arg förtvivlad upp ur källaren och var då så ilsk så han sprang åt Norge och var borta i flera år. Det var en tragisk historia berättar min mamma. hennes farmor brukade säga att hennes pappa ofta grät på gamla dar när han pratatde om Norgefärden. Familjen hade det förstås inte så lätt under de åren han var borta. Orsaken till varför han kom tillbaka sägs vara att något hände i Norge så att Salmon fick polisen efter sig. Han sprang jagad av en länsman efter en väg. När länsman kom närmare hade han tvärt vänt sig om och sträckt ut sin knutna näve som länsman sprang rakt in i. Salmon hade sedan läst i en norsk tidning att en länsman hittats död på en väg, då sprang Salmon hem till Sverige
I vår familj brukar vi säga: "Bli inte nu så arg att du springer till Norge."

Just när jag lagt in historierna om Bryngel och Lisa här på bloggen ringer min svägerska och ber mig ringa Karlavagnen för i går kväll handlade det om släktforskning och olika ruskiga historier i släkten. Ja det finns väl ett dussintal sådana historier som jag skulle kunna berätta om... Hon säger då ja men berätta om han som "kuta" åt Norge. OK det gjorde jag förstås.
Man kan lyssna på inslaget på Karlavagnen p4 fredagen den 10. Jag pratar i mitten någonstans. Programmet är inlagt i tre delar och jag ligger nog i den i mitten.

Lisa med sonen Erik.  Lisa berättar om sitt liv. Platsen är på Sjönäs i Viska  i juni 2006.

Godagens godagens

Det är jag som är Lisa FinnPålsdotter

Året är 1781 jag har fått förmånen att för en stund komma till framtiden och både kunna blicka framåt och bakåt och berätta för er om hur det var förr här runt Wiska.

 

Jag är nybyggardotter från Bredträsk. Det här är yngstpojken Erik.

Vi har 9 barn jag och min man.  Min far är Finn-Pål Danielsson en av de stora nybyggarna i västerbottens inland. Han har uppodlat nybyggen överallt häromkring. Vi är 7 syskon och de flesta bor på nåt utav dessa nybyggen som i Borgsjö Storsjö Oxvattnet och Klippen. Mina förfäder kom från Finland

Jag själv bor i Lögda norr om Wiska där vi är nu

Oj jag glömde visst att berätta att min man heter Bryngel. Han är född i en kåta på

Bryngelslandet eller Lill-Bryngelslandet som det kallades förr. Det ligger bara några mil här norrut. Före 1700-talet var det bara samer som bodde häromkring Åsele lappmark sträckte sig ända bortom Vilhelmina och Dorotea. 1715 fanns det 69 samefamiljer och 9 nybyggarfamiljer i det här området. Det här stora området var indelat i mindre så kallade Lappskatteland. Bryngelslandet var ett av dessa och det fanns runt Ligdträsket eller Lögdasjön som det heter nu. Min svärfar Lars Bryngelsson var en förmögen lappman när jag kom in i familjen. Han hade 9 renvallar och en hoper med tama renar som familjen flyttade mellan renvallarna. På renvallarna fanns det allt vad man behövde. Rengärde runt varje vall, en njalla och torkställningar för rentjöttet. Man hade satt fast bindpinnar i träden för att binda fast vajorna för mjölkning. Ja det var en annan tid. Inget finns kvar nu.

Bryngel och jag träffades i Åsele. Bryngel och hans bror Per blev dit skickade för att gå i lappskola. Ni förstår överheten ville kristna lapparna.

Hedendomen och vidskepelsen fanns överallt i lappmarken. Trummorna gömdes och de som inte gömdes brändes. Överheten trodde att om man lyckades ge utbildning till begåvade lappojkar så skulle man kunna göra lapparna till ett kristet folk utan synd. När jag kom till familjen fanns en lapptrumma kvar den använde svärfar till att ta reda på hur vädret skulle bli om det skulle bli kalla och hårda vintrar. Men nu vet jag inte var den finns. Min svärmor Christina var en duktig lappkvinna hon kunde mycket om läkeörter och gjorde härlig jubmo på renmjölk, bär och syrade blad.

När Bryngel gick skola i Åsele var jag i tjänst hos prästfamiljen Forsner och Forsner var lärare på lappskolan. Vi träffades och trivdes tillsammans. Det var ett ganska hårt liv för oss ungdomar. Jag skulle lära mig bli nybyggarhustru med alla dess plikter och Bryngel fick lära sig gå med linneskjorta och äta bröd som nybyggarfolket gjorde.

När sen Bryngel hade läst klart så ville Forsner att han skull gå till Härnösand för att bli präst.

Bryngel vandrade då över Bredträsk by och tog in hos vår familj för att vila. Vid stockelden berättade han för min far om planerna att bli präst. Min far visste ju att vi fattat tycke för varandra och han ansåg att det var en dålig ide. Bli nybyggare, vi hjälps åt. Nu blev det så att svärföräldrarna blivit lite till åren och överheten tillät att nybyggare fick dra längre uppåt landet. Vi beslöt då 1764 att uppta ett nybygge på lappskattelandet. Nybygget hette Lögdträsk och låg nere vid sjön, Åkernäset. Vi bodde där i 7 år sedan flyttade vi upp på berget till StorLögda där vi bor nu. Några renar har vi haft kvar till dragdjur och mjölkning men nu har vi kor och oxar och får, så renarna är inget vi kommer att ha kvar.

 

När vi trolovades fick jag av Bryngel en ”vackersten”. ( hon visar en rosenkvartssten) Bryngel berättade att den kom från en helig plats som hans förfäder visste om, det skulle också finnas seitar där. Han kunde nästan inte ta orden i sin mun, han fick läsa ”Fader vår” när han berättat det.

Men just nu är Bryngel ute med en lappänka och vandrar i lappmarken och försöker omvända de lappar som inte tagit till sig den kristna tron. Må Gud hjälpe dom.

Jag ser att man satt upp en minnessten över oss n Bryngel och jag och en Per och a Kerstin på Åkernäset där vi satte upp första stugan. Tänk att det är nån som tänk på oss efter flera hundra år.

Ja vi var väl pionjärer i lappmarken vi som kom från två olika kulturer och blev nybyggare i Lögda. Och vad jag kan förstå eftersom vi kom att få så många ättlingar så finns det många, många som som är ättlingar till oss.