lisaamting

Svårigheten är bara att räkna ut hur många år hon fyller, födelsedagsbarnet. Jag tror att det är nåt lurigt med sifferljusen.
Men jag som är mamma vet då iallafall hur ung damen i fråga är eftersom jag varit med sedan hon första gången tittade på mig med sina stora mörka ögon. I fredags på födelsedagen regnade det som om himlen var öppen. Både Teresa och jag kommer bara ihåg en av hennes  tidigare födelsedagar den 24 juli, Kristinadagen,  när det regnade och vi tror att det var på hennes 5årsdag. Så det är väl inte så illa för att vara en dag i fruntimmersveckan.
Teresa är iallafall född en av de allra varmaste sommarveckorna jag kan minnas.
Det var sommaren 1980.
"Den första gång jag såg dig det var en sommardag....."

Sålunda lyder historien om han som kuta till Norge.
Det handlar om min morfars morfar som hette Salmon Lövgren f 1837 i Volmsjö. Salmon var en god och snäll man, omåttligt stark och hade väl inte väldens bästa ölsinne. På den gamla goda tiden så hade man stora kalas som räckte i flera dagar speciellt under skördetiden då man gick från gård till gård, hjälptes åt med skörden och festade.
Under en sådan fst hade det blivit tumult och slagsmål. Salmon hade till slut somnat och för att försäkra sig om att det skulle bli en lugn natt så bar man ner honom i kallaren under köket och stängde köksluckan. För att inte den starke mannen skulle ta sig upp så ställde man bord och stolar ovanpå luckan. På morgonen måst man öppna förstås och det gjorde man och sprang sedan och gömde sig. Salmon kom arg förtvivlad upp ur källaren och var då så ilsk så han sprang åt Norge och var borta i flera år. Det var en tragisk historia berättar min mamma. hennes farmor brukade säga att hennes pappa ofta grät på gamla dar när han pratatde om Norgefärden. Familjen hade det förstås inte så lätt under de åren han var borta. Orsaken till varför han kom tillbaka sägs vara att något hände i Norge så att Salmon fick polisen efter sig. Han sprang jagad av en länsman efter en väg. När länsman kom närmare hade han tvärt vänt sig om och sträckt ut sin knutna näve som länsman sprang rakt in i. Salmon hade sedan läst i en norsk tidning att en länsman hittats död på en väg, då sprang Salmon hem till Sverige
I vår familj brukar vi säga: "Bli inte nu så arg att du springer till Norge."

Just när jag lagt in historierna om Bryngel och Lisa här på bloggen ringer min svägerska och ber mig ringa Karlavagnen för i går kväll handlade det om släktforskning och olika ruskiga historier i släkten. Ja det finns väl ett dussintal sådana historier som jag skulle kunna berätta om... Hon säger då ja men berätta om han som "kuta" åt Norge. OK det gjorde jag förstås.
Man kan lyssna på inslaget på Karlavagnen p4 fredagen den 10. Jag pratar i mitten någonstans. Programmet är inlagt i tre delar och jag ligger nog i den i mitten.

Lisa med sonen Erik.  Lisa berättar om sitt liv. Platsen är på Sjönäs i Viska  i juni 2006.

Godagens godagens

Det är jag som är Lisa FinnPålsdotter

Året är 1781 jag har fått förmånen att för en stund komma till framtiden och både kunna blicka framåt och bakåt och berätta för er om hur det var förr här runt Wiska.

 

Jag är nybyggardotter från Bredträsk. Det här är yngstpojken Erik.

Vi har 9 barn jag och min man.  Min far är Finn-Pål Danielsson en av de stora nybyggarna i västerbottens inland. Han har uppodlat nybyggen överallt häromkring. Vi är 7 syskon och de flesta bor på nåt utav dessa nybyggen som i Borgsjö Storsjö Oxvattnet och Klippen. Mina förfäder kom från Finland

Jag själv bor i Lögda norr om Wiska där vi är nu

Oj jag glömde visst att berätta att min man heter Bryngel. Han är född i en kåta på

Bryngelslandet eller Lill-Bryngelslandet som det kallades förr. Det ligger bara några mil här norrut. Före 1700-talet var det bara samer som bodde häromkring Åsele lappmark sträckte sig ända bortom Vilhelmina och Dorotea. 1715 fanns det 69 samefamiljer och 9 nybyggarfamiljer i det här området. Det här stora området var indelat i mindre så kallade Lappskatteland. Bryngelslandet var ett av dessa och det fanns runt Ligdträsket eller Lögdasjön som det heter nu. Min svärfar Lars Bryngelsson var en förmögen lappman när jag kom in i familjen. Han hade 9 renvallar och en hoper med tama renar som familjen flyttade mellan renvallarna. På renvallarna fanns det allt vad man behövde. Rengärde runt varje vall, en njalla och torkställningar för rentjöttet. Man hade satt fast bindpinnar i träden för att binda fast vajorna för mjölkning. Ja det var en annan tid. Inget finns kvar nu.

Bryngel och jag träffades i Åsele. Bryngel och hans bror Per blev dit skickade för att gå i lappskola. Ni förstår överheten ville kristna lapparna.

Hedendomen och vidskepelsen fanns överallt i lappmarken. Trummorna gömdes och de som inte gömdes brändes. Överheten trodde att om man lyckades ge utbildning till begåvade lappojkar så skulle man kunna göra lapparna till ett kristet folk utan synd. När jag kom till familjen fanns en lapptrumma kvar den använde svärfar till att ta reda på hur vädret skulle bli om det skulle bli kalla och hårda vintrar. Men nu vet jag inte var den finns. Min svärmor Christina var en duktig lappkvinna hon kunde mycket om läkeörter och gjorde härlig jubmo på renmjölk, bär och syrade blad.

När Bryngel gick skola i Åsele var jag i tjänst hos prästfamiljen Forsner och Forsner var lärare på lappskolan. Vi träffades och trivdes tillsammans. Det var ett ganska hårt liv för oss ungdomar. Jag skulle lära mig bli nybyggarhustru med alla dess plikter och Bryngel fick lära sig gå med linneskjorta och äta bröd som nybyggarfolket gjorde.

När sen Bryngel hade läst klart så ville Forsner att han skull gå till Härnösand för att bli präst.

Bryngel vandrade då över Bredträsk by och tog in hos vår familj för att vila. Vid stockelden berättade han för min far om planerna att bli präst. Min far visste ju att vi fattat tycke för varandra och han ansåg att det var en dålig ide. Bli nybyggare, vi hjälps åt. Nu blev det så att svärföräldrarna blivit lite till åren och överheten tillät att nybyggare fick dra längre uppåt landet. Vi beslöt då 1764 att uppta ett nybygge på lappskattelandet. Nybygget hette Lögdträsk och låg nere vid sjön, Åkernäset. Vi bodde där i 7 år sedan flyttade vi upp på berget till StorLögda där vi bor nu. Några renar har vi haft kvar till dragdjur och mjölkning men nu har vi kor och oxar och får, så renarna är inget vi kommer att ha kvar.

 

När vi trolovades fick jag av Bryngel en ”vackersten”. ( hon visar en rosenkvartssten) Bryngel berättade att den kom från en helig plats som hans förfäder visste om, det skulle också finnas seitar där. Han kunde nästan inte ta orden i sin mun, han fick läsa ”Fader vår” när han berättat det.

Men just nu är Bryngel ute med en lappänka och vandrar i lappmarken och försöker omvända de lappar som inte tagit till sig den kristna tron. Må Gud hjälpe dom.

Jag ser att man satt upp en minnessten över oss n Bryngel och jag och en Per och a Kerstin på Åkernäset där vi satte upp första stugan. Tänk att det är nån som tänk på oss efter flera hundra år.

Ja vi var väl pionjärer i lappmarken vi som kom från två olika kulturer och blev nybyggare i Lögda. Och vad jag kan förstå eftersom vi kom att få så många ättlingar så finns det många, många som som är ättlingar till oss.

 

Jag har skrivit en del  om mina förfäder. Kanske kan det vara av intresse, för mina förfäder  skulle kunna vara vilka av våra förfäder som helst. Jag tror vi mår bra av att tänka på våra förfäder, hur de levde,vilka människor de skulle tänkas kunna vara. Ofta var de företagsamma, humorisktiska, intelligenta, uppfinningsrika människor, riktiga överlevare.

Ett möte mellan två kulturer i kärlekens tecken! BRYNGEL och LISA

De första nybyggarna i Lögda by.

 

Man får gå 7 släktled bakåt i tiden från mig räknat och hamnar då på 1700-talet.

Det handlar om samepojken Bryngel Larsson och nybyggarflickan Lisa Finn-Pålsdotter.

Bryngel tillhörde den samiska Bryngelsläkten från Lillbryngelslandet

och Lisa, Finn-Pålssläkten från Bredträsk.

Två nybyggarsläkter som flätades ihop fick många barn och därmed också många ättlingar.

Dessa släkter är betydelsefulla också på det sättet att de kom att bli anfäder och anmödrar inte bara till mig utan till en en mängd människor som har sina anor i södra Västerbotten och Norra Ångermanland.

Bryngelsläkten är unika också därför att de är pionjärer. De är de första samiska generationen som blev nybyggare

 

Som släktforskare tycker man att det är spännande och intressant med släktforskning, men man får också en djupare insikt och det är att man är en del av ett större sammanhang, att man själv är en  viktig länk i en lång, lång kedja.

Att kunna blicka bakåt i tiden och kunna knyta ihop alla sina trådar gör att man kan föra denna tradition vidare, att berätta om våra förfäder.

Idag  tar vi oss inte ofta tid till eftertanke eller att reflektera över vårt ursprung

Att söka sina rötter och att finna sina rötter är att hitta en del av sin identitet.

Varje människa är sin egen unika historia och det gäller ju också våra förfäder.

När jag släktforskat har jag fått möta många spännande människor. Vissa har gjort mera intryck än andra.

 

Jag kan ju också tilläggas att i flera generationer före mig har man inte velat kännas vid den samiska delen av sitt ursprung.

 

Jag kan känna att en dag som den här när våra samiska vänner lyfter fram sin alldeles egna kultur gör att vi som har ett i grunden både samiskt och svenskt ursprung får kraft och mod att erkänna även denna delen av identiteten.

 

Ni ska få en liten bakgrund till Bryngels och Lisas hemvist.

 

       Lögdalandet eller Lillbryngelslandet låg i området runt Lögeälv, eller Lögdån som den heter här uppe. Det ingick i Åsele lappmark som på den här tiden sträckte sig från Remmarn i syd ost till norska gränsen vid Vapstälven i nordväst. Det var ett väldigt stort område och innefattade nuvarande Åsele, Fredrika, Dorotea och Vilhelmina.

På detta stora område fanns sk. lappskatteland.

 

       Vad är då ett lappskatteland?

Det är ett område som innehades av en same en sk. skattelapp som ensam ägde rätten till bete, jakt och fiske. Det var ung. 3 - 5 mil i diameter.

För detta land betalade samerna lappskatt som långt tillbaka i tiden betalades i skinn, torrfisk.

 

·       Före 1700-talet var samerna oinskränkta härskare i Åsele lappmark.

1715 uppges att det bodde 69 samefamiljer och 9 nybyggare i detta stora område.

 

Runt Lögdträsket och Viskasjön som det hette på den tiden fanns bara samer och inte förrän 1762 fanns nybyggare i detta område. Dessa samer bodde på ett lappskatteland.

Det var på ett Lögdalappskatteland som en av huvudpersonerna i min berättelse föddes. Lögdalappskatteland eller Lillbryngelslandet var ett ganska stort område som sträckte norr om Lögdträsket  och en bra bit norrut.

3 andra lappskatteland låg grannar till detta och det var Launaträsklandet norr om Tallsjö,  Alskalandet omkring Lövås, Nordanås och Viskalandet runt Viskasjön det som i dag är Fredrika.

 

 

 

Bryngel föddes 1736 i en kåta på Lögda lappskatteland. Han var äldst av 6 barn till lappmannen Lars Bryngelsson och hans hustru Kristina Persdotter. Troligen kom fadern från Nästansjö i Vilhelmina.

 

 

Det berättas att föräldrarna var förmögna och ägde inte mindre än 9 renvallar, en renvall var en inhägnad dit man tog renarna och mjölkade dem. På varje renvall fanns bodar med matförråd uppsatta. Man flyttade mellan dessa renvallar.

 

Man tror att det var på grund av att familjen hade det gott ställt som Bryngel och hans 3 år yngre bror Per sattes i lappskola i Åsele.

Till Åsele fick Bryngel och brodern vandra på upptrampade stigar. Det fanns ju inte några riktiga vägar på den tiden.

 

1732 hade man inrättat den här lappskolan som Bryngel och hans bror gick i. Efter den skolan var det meningen att de bästa eleverna skulle fortsätta att studera till präst i Härnösand.

 

Man hade en baktanke med det eftersom kristnandet inte var så utbrett och man tänkte att om samer själva blev präster skulle det bli lättare att utrota det man kallade för hedendom hos samerna.

Förutom skolemästare Forsner fanns 1741, 6 st lappepojkar på denna skola. Här skulle pojkarna lära sig läsa och förstå sin kristendom. På skolan skulle man också vänja dessa lappepojkar vid mera brödätande samt bära linnetyg i det säkra hopp att den vanan med tiden skulle mycket bidraga till närmare umgänge och förbindelse med det svenska folket.

Trots detta trodde man dock att det skulle bli mycket svårt att utrota det som man kallade för vidskepelse.

 

Till denna skola kom alltså den unge Bryngel.

Bryngel var en begåvad pojke och han trivdes och uppskattade att få gå i skola. Tanken att ägna sig åt renäring försvann längre och längre bort.

Bryngel var liten till växten, godmodig, gudfruktig och hade lätt att få kontakt med människorna i Åsele. Han hade även talets gåva.

Ett mycket passande ämne för att bli präst ansåg hans magister.

Vad Fadern och modern tänte vet vi inte men här kan man kanske tala om generations skifte eller  i våra termer "klassresa"..

I alla fall bestämde sig Bryngel att han ville bli präst.

 

        På prästgården i Åsele  tjänstgjorde som piga Lisa Finn-Pålsdotter från Bredträsk.

Hon hade tjänst hos skolemästare Forsner i 7 år. Troligen så länge som även Bryngel vistades i Åsele.

Lisa fick här lära sig grunderna för en nybyggarhustrus plikter. Lisa var född 1737 och dotter tillnybyggaren Finn-Pål Danielsson och hans hustru Karin Mattsdotter. Lisas farfar var finsk flykting från Österbotten. Lisa var även ättling till den sk. Mjösjömannen som enligt sägnen anlade Mjösjö.

 

I Åsele träffades Bryngel och Lisa. Ungdomarna fattade tycke för varandra och när nu Bryngel bestämt sig för att fortsätta sina studier i Härnösand lovade Lisa att vänta på honom. Kanske sjöng hon så här för honom.

Visa: Lillbryngel, Lillbryngel snart körer vi vall,

kom möt mig kom möt mig vid prästegårdvall

snart grisar min so,

snart kalvar min ko

hå hå ja ja när gräset blir grönt om sommaren.

 

Det föll sig nu så att Bryngel aldrig blev präst och det kom sig av, ja man skulle man kunna säga att det var kärleken som satte stopp för prästyrket i Bryngels fall.

 

När Bryngel var på väg till Härnösand så tog han ändå vägen över Bredträsk. En sträcka på ca. 4 mil. Där mottogs han med öppna armar.

På kvällen när Bryngel och Finn-Pål satt vid stockvedsbrasan och Bryngel berättade sina prästplaner för sin blivande svärfar var Finn-Pål inte den som blev imponerad av att få en svärson till präst, tvärtom blev han inte alls smickrad utan avrådde Bryngel med det bestämdaste. Han visste att Bryngel och Lisa var förälskade i varandra och föreslog då att de skulle gifta sig och istället och slå sig ner som nybyggare någonstans.

Finn-Pål ansåg att nybyggarlivet var mycket förmer än prästgårdsidyllen. Och Finn-Pål lyckades vinna den unge prästkandidaten inte bara till måg utan också till en företagsam nybyggare.

Men visst sved det lite i hjärtat på Finn-Pål när han lämnade över sin älsklingdotter till Bryngel. Han mindes när hon var liten och han brukade sjunga för henne.

Visa: Vyss en liten docka spel en liten man, spelman har gått till skogen.

Vyss en liten docka spel en liten man spelman har gått till skogen.

Var är min hatt och var är min käpp och var är min sockerdocka.

Var är min hatt och var är min käpp och var är min sockerdocka.

Här är min hatt och här är min käpp men sockerdockan hon är borta.

 

       Nu är det så att under mitten av 1700-talet blev det en slags kolonisation av lappmarken, en slags inre emigration.

Lappmarksplakat hade utfärdats av kungamakten i slutet av 1600-talet. Man fick vissa privilegier som nybyggare.

Nybyggarna tillförsäkrades skattefrihet under ett visst antal år (frihetsår) och försäkran om att inte beskattas högre än samerna sedan dessa frihetsår gått ut och de utlovades också befrielse från utskrivning till knekt. Man trodde bla. att kolonisationen skulle minska risken för eventuella anfall från grannländerna.

       Många nybyggare levde under miserabla förhållanden och många fattiga samer blev nybyggare. Samerna i områden dit det kom nybyggare såg inte på detta med blida ögon. Man kände det ofta som ett intrång och det kunde utmynna i konflikter, och det visade sig att det oftast var samerna som förlorade tvisterna.

Vad som hände med faderns renar vet vi inte. Men kanske förstod Bryngel och hans bror att nybyggarlivet gav en större trygghet än renskötseln, och att det inte bara var förbehållet svenskar.

Kanske ville de skydda sin forna mark mot andra nybyggare. Helt klart var att Bryngel och Per med familjer var pionjärer. Denna samegeneration kom att bli de första samiska nybyggarna.

 

 

        Bryngel och Lisa gifte sig 1762 och upptog samma år ett nybygge,  Lögdträsk, på Bryngels fars lappskatteland Det är det nu sk. Åkernäset beläget nere vid sjön. I sju år bodde Bryngel och hans bror Per där med sina familjer. 

 

        Nybygget: De byggde en liten stuga och ett fähus. Flyttade efter 7 år upp på berget. Familjerna redde sig gott under barnens uppväxt. Det fanns gott om fisk i träsket, jakten var god och nyodlingarna gav mer och mer för varje år.

1802 delade Bryngel nybygget i 3 delar mellan 2 av sina söner och en måg.

När man i släktforkning försöker se människan bakom ett namn kan man tex läsa dokument som personen författat. Jag tycker att man kan se Bryngels personlighet mellan raderna.

Bla i Följande födorådskontrakt som författades av Bryngel: Jag citerar en del av detta, "Våra barn har enligt överrenskommelse förbundit sig att årligen under vårt återstående liv utgiva följande förmåner till vårt underhåll:

1. 1 tunna rent korn, sådant som gud i årsväxten giver, dock skola barnen behålla sädeskornet. 2. Sjätte fisken av all slags fiske både av not och nät och dessutom förbehålla vi oss 6 stycken nät som de skola fiska med vid tjänliga tillfällen av vilka nät fisken utom beräkning i sjättedelen oss skall tillfalla. 3. Födan för 2 kor och 5 får, om vars föda de själva sinsemellan må likvidera. 4. Förbehålles av dem nödiga husrum såväl hemma som å kyrkovallen. 5. Ved och värma. 6. Skjuts till och från kyrkan samt för nödiga behoven från landet.

Så punkt 7 som känns som jag vill att ni ska ta till era hjärtan:

Även förbehålles all barnslig vördnad och tillgivenhet, ömt och kärligt bemötande och efter vår dödliga avgång hederligt föra oss till gravene."

Äldste sonen Joseph flyttade till Laiksjö, Dorotea och blev förste klockare vid den nya kyrkan som byggdes vid Bergvattnet.

Kristina gifte sig och var en av dem de tre som tog över hemmanet i Lögda. Fick 7 barn.

Katarina gifte sig och flyttade till Oxvattnet. Fick 5 barn.

Pål delade på fadershemmanet i Lögda. Fick 8 barn. Insynade Strand.

Elisabet gifte sig, bosatte sig i Lögdasund.

Per bonde i Lögda, fick 3 barn. Upptog nybygget Norrfors. Till dottern Lisa Bbritta gift med Nils Hansson-Norberg.

Daniel skräddare flyttade till Stennäs. 5 barn.

Sofia dog ogift i Lögda.

Erik Bryngelsson Staaf. Blev klockare vid Fredrika kyrka. Bodde i lögda till 1820 flyttade sedan till ett nybygge Stavsberg kallade sig då Staaf. Fick 6 barn.

 

 

Bryngel och Lisa var två starka personligheter i Lögdatrakten, arbetsamma och väl sedda av folket i trakten.

 

       Bryngel levde till 1803 och i dödboken kan man läsa att han "dödde av tärande sjukdom och tillstötande ålderskrämpor". Han blev 67 år .

 

Det sägs att han under många år reste omkring i Lögdalandet och även långt därutanför och tillsammans med en lappänka med iver undervisade samerna i kristendom.

 

      Lisa avled 1810. Om henne stod att läsa att "hon haft god hälsa hela tiden, varit sista tiden plågad av ålderdomssvaghet och afled däraf 73 år gammal".

 

Två kulturer möttes här. Båda var nybyggarsläkter.

Bryngelsönerna visade sig vara duktiga och arbetsamma nybyggare och jordbrukare och var grundläggare till flera av byarna runt Lögda som Storlögda, Baksjöliden, Baksjöberg, Orrberg, Norrfors, Myrbränna Strand, Lögdasund, Stavsberg, Stavarsjö mfl.

 

      Finn-Pål anlade tillsammans med sina söner Mjösjö, Bredträsk, Västra Storsjö, Borgsjö, Gigsele; Oxvattnet, Vitklippen.

        1950 restes en minnessten till minnet av de första nybyggarna i Lögda by, på den ursprungliga tomten på den gamla husgrunden på Åkernäset och här växer nu skogen hög och tät.

"De hava av ris och rot tillsammans upparbetat detta nybygge"

        1952 restes en minnessten över Finn-Pål Danielsson och hans ätt i Bredträsk nedanför skolan.             Jag fattige lappman……

Jag tror att många med mig känner som Bryngel uttryckte sig Underdånödmjukaste vördnad för dessa strävsamma människor som av ris och rot upparbetade dessa nybyggen och som får stå som representanter för alls våra förfäder och vår förankring i vårt ursprung.

.

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=3I4sMA0dqRU

Jag är lite lat så här på sommaren så jag länkar in lite sånt som jag skrivit för länge sen.



Sjön Safta där det utspelade sig hemska hemskheter för länge sedan. Området ligger öster om Tallsjö. Norr om Gigån.



Barktäkt på Lavsjökullen. man kokade tallens innerbark i asklut. Rostade den. Åt den som den var eller blandade det med något. Obs, ej nödföda. Det sägs smaka gott. Man borde prova. Här på Lavsjökullen utspelades ett slag av de ovanliga slaget. Läs berättelsen.

Sägnen om hur Lapparne förgjorde Kungens krigshär på Lavsjökullen, ett känt gränsmärke mellan flera lappskatteland.

Sägnen är upptecknad år 1827 av kalvskinnsprästen N J Ekdahl

 

De gamla lapparna berättade att för länge sedan sände Konungen ut en krigshär på 300 man som skulle förgöra Lapparna. Hären trängde sig fram genom de norrländska skogarna på jakt efter lapparna. Snart kom soldaterna till en sjö som benämndes Saftajaur 4 km norr om byn Tallsjö inte långt från Fredrika. På sjön träffade de en lappman och en lappkvinna som drog isnot. De fångade in dem för att försöka få dem att berätta var de förvarade sina skatter. När de vägrade att berätta något tog soldaterna till hårdare metoder. De band fast lapparna i not-tågen, doppade ner dem i den ena notbrunnen och drog upp dem i den andra. Emellertid hade 2 lappmän befunnit sig på Lavsjökullen som ligger 2 km norr om Saftajaur. Berget är ett känt landmärke och gräns mellan flera lappskatteland. Här ligger bl.a Lanaträsklandet vid Gigån, nuvarande Gideälven. Lappmännen såg ifrån Lavsjökullen att det var en mängd folk som var samlade på Saftajaurs is. De sprang då hem till sina kåtor och hämtade bågar och pilbågar och begav sig av till sjön.  Eftersom de på avstånd sett vad som försiggick på sjöns is smög de sig bakom en skogsbacke och började skjuta den ena efter den andra soldaten till dess det bara återstod en soldat.  De kom fram från sina gömslen och tog tillfånga den överlevande soldaten, de plundrade sedan de döda på deras eldstål. Det blev 299 stycken eldstål. Lapparna trädde upp eldstålen på en vidja, hängde dem om halsen på soldaten och sa till honom att gå tillbaka till Konungen och hälsa honom att om han så sände en dubbelt så stor här så skulle de råka ut för ”samma ändalykt”, de menade att även de skulle gå samma öde tillmötes. Soldaten for sin väg och nästa år sände Konungen en dubbelt så stor här till samma plats för att förgöra lapparna.. Lapparna var nu väl förberedda och hade sänt iväg åldringar, kvinnor, barn och renhjorden till fjälls.. De hade även gömt sina kittlar, sina stora järngrytor. i stenklyftorna i en fors som senare benämndes Kettilforsen. Den heter nu Kittelforsen och ligger 1 km söder om Lanaträsket. När soldaterna kom tågande följde de en stig som lapparna tidigare med flit trampat upp. Stigen ledde till Lafsjökullen. De såg då att lapparna befann sig uppe på berget.. Lapparna var väl förberedda och hade smält snö i sina stora kittlar och hällde det heta vattnet ner över berget som nu blev över draget med en hal isskorpa. Uppe på berget hade de även samlat en mängd timmerstockar som de nu tänkte använda mot soldaterna.. När fienden stormade berget släppte lapparna stockarna på dem och de dödades. När Konungen fick höra att hans här hade förgjorts så bestämde han att lapparna skulle få leva men pålade istället lapparna en årlig skatt som bestod av ett gråskinn, dvs ett vargskinn per lapp och år.. Kittlarna sägs ha blivit kvar vid forsen i sina gömslen och blev sedan hittade av nybyggare på orten. De gav då forsen dess namn, Kettilforsen.

 

Så lyder sägnen om när Kungens soldater skulle förgöra lapparna i Viskatrakten.

 

Ekdahl sägs ha varit upp på Lavsjökullen och upptäckt att berget är mycket brant på alla sidor. Det är bara på ett ställe som man kan ta sig upp på berget. Han berättar också att det på den tiden fanns en ofantligt stor sten som låg ytterst på branten. Med hjälp av några medföljare satte man den i rullning så att den störtade utför branten.

 

 

Upplysningsvis kan nämnas att liknande sägner finns på andra platser i Sameland. Det rör sig tydligen om ett vandringsmotiv eftersom dragning under is finns med och även stockar och eldstål.

 

Sägnen är omkriven till ”vanlig” svenska av Elisabeth Ämting  20/5 2008

 

Ha det bar i sommarvärmen!